kamratmatilda

Sjukt längesen jag skrev nu... Igen. Det känns skumt att skriva när man inte vet om nån läser... Vem som läser. Och så orkar man inte. Det finns verkligen ingen hejd på saker som jag inte orkar, ha ha. I och för sig orkar jag ju mer än förut. MYCKET mer. 

Jag håller var sak på sin plats. Det är inte särskilt rent här (det är inte jag heller oftast), men det är inget kaos. Jag har papperen i pärmar, sorterade. Full koll på fakturorna. Full koll på vårdkvitton och frikortsremsan som snart är full. Medicinen i dosetten. Viktiga tider inskrivna i kalendern. (Och källsortering i garderoben...)

Och jag äter. Jag har lärt mig äta fil så jag slipper koka gröt. Visst, ofta blir det färdigmat till middag, och när jag lagar mat kanske det blir nåt i stil med makaroner och falafel, men ändå. 

Jag lever i nån slags bubbla som känns ganska trygg, men det är helt klart så att livet utanför bubblan inte är att leka med. 

"Det är farligt där ute!"

Ha ha, det sa dom i nån gammal film som jag såg när jag var liten. 

Det är nästan häpnadsväckande hur otroligt initiativlös, tom och likgiltig man kan vara utan att må särskilt dåligt. Man vaknar, ligger och surar ganska länge och går till slut upp, käkar frukost... Slår på radion och plockar lite med saker, tänker att man lika gärna kan göra saker i morgon... Kanske gör nånting ändå, hör och häpna.

Eller så kanske man somnar igen framåt eftermiddagen och föraktar sig själv en smula för detta. Då går man en promenad. Men jag kan inte hitta skogen! Jag svär på att jag går samma väg som förra gången, men jag kommer inte ut i skogen. Hamnar bara i jobbiga villaområden. Jag svär på att jag hittade en skog där jag inte såg nånting annat än skog, där jag gick länge på stigen tills jag kom till ett fält där det satt en man i en skogsmaskin, sen hittade jag en vandringsled som ledde ända till Sörmland... Men dit gick jag inte. Jag mötte två personer på två timmar. Och en kopparorm. Och det var kanske ingen jättestor upplevelse men det var nåt jag behövde. 

Raska skogspromenader, fiskleverolja (intaget som omega 3-kapslar) och korsord. Ett recept för en bättre hjärna och ett bättre liv. På lördag vinner jag dessutom på Bingolotto (lotten vann jag på insänt korsord i lokaltidningen). So long, suckers... 

Men jag glömmer liksom att det finns en värld där utanför. Man skiter i att ringa folk. Tänker att man kan göra det nån annan dag. Förutom mammsen då. Ensam borde man väl känna sig. Men inte värre än att det kan vänta. Man kanske inte har nåt att säga ändå. Kanske bara säger "Vet inte" om nån frågar vad man har gjort sen senast. För man känner sig som en padda inuti. För att kunna umgås med andra måste man kunna planera i alla fall lite grann. Det går oftast inte bra. 

Jag och Carro lyckades i alla fall se Monsters vs Aliens och sen sitta och göra bort oss på Wayne's coffee med choklad (inkl marshmallows) och kaffe för min del... Ja ja, vi gjorde väl inte bort oss mer än att vi satt där och läste veckorevyn och pratade jättehögt och fjolligt och deklarerade att Ebba von Sydow måste dö och ojade oss över sexspalterna (hur märker man om ens kille är bög? Tja, om han blir ihop med en annan man så...) Carro måste jobba på sin GAYDAR! Förresten kanske vi ska bli ett radarpar inom stand up comedy, allt seriöst vi har företagit oss i våra liv har ju gått sådär om man ska vara ärlig, ha ha!

Jag har en dator som är snäll mot mig. Som jag köpte en gång för 11 000 (snälla lämna mig aldrig). Jag har en telefon som jag fick av mammsen när jag var inlagd som fungerar väldigt bra, låter högt som fan när folk pratar också. Och jag ringer billigt till ALLA i hela jävla Schweden. Jag har nya Dr Martens som är en välsignelse för fötterna, stooora skor som man kan promenera i så man slipper lida av att förflytta sig, Air Wair with BOUNCING soles och gula sömmar för fan. Jag har kameran jag fick i julklapp som jag är rädd om. Jag har fina gamla mp3-spelaren som också är snäll mot mig. Jag har en symaskin så jag kan laga saker som går sönder (eller ta sönder saker som är hela... Oj då). Jag har ett par glasögon som faktiskt är snygga (efter att jag målade om dom lite med sprayfärg, ha ha) och som jag inte tänker sätta mig på, och gör jag det går dom ändå inte sönder för det är bra grejer, kostade två papp. Så jag slipper ögoninflammation för att jag inte orkar sköta linserna.

Sånt kan man räkna upp för sig själv om man känner sig vissen. För att lugna sig lite. Det finns ingenting dyrt som jag behöver just nu. Och jag har betalt alla sjukhusräkningar själv. Sen kommer CSN, men ja... Det är dom enda som är ute efter mig (förutom Familjen). Ha ha, det kan man lösa genom att ta MER studielån. För då slipper man betala tillbaka sina gamla lån en tid framöver. Nä tack, det tänker jag INTE göra. Inte nåt jävla plugg bara för att slippa socialen. 

ICH BIN EIN STOCKHOLMER. Jag har varit här i fyra år nu, och nu är det faktiskt dags att be socialtjänsten om lite hjälp. Jag har hankat mig fram bäst jag kunnat, och nu har jag väl all rätt i världen att få lite stöd. Jag har ju faktiskt INGENTING. Jag kom inte till Botkyrka för att söka bidrag, jag kom hit för att jag var tvungen att snabbast möjligt hitta ett boende som låg nära mitt nya ARBETE. Ett arbete som jag inte längre har kvar. 

I'm here, I'm queer, give me a diet beer... HA HA!

I dag kom jag också fram till att det är en mänsklig rättighet att rocka när tillfälle ges, så jag stack in till stan och gick på spelning med ett par gotländska band som jag aldrig hade hört talas om, såg aldrig till nån som försökte ta betalt på hela kvällen så det blev ganska gratis, jag läste i en anarkistblaska om det helvete på jorden som kallas CALLCENTERS och pimplade kaffe. Med koffein i kroppen blir man lite skönt ryckig så man kan stampa takten och vifta lite på huvudet och ROCKA som är en mänsklig rättighet som sagt, jag kände mig varm och glad, väldigt sympatiska unga män i orkestern må jag säga, såna är dom gotlänningarna (förutom dom på Kvännis pizzeria i Fårösund... och Mr Svante, hm...)

Och så pratade jag en jävla massa i telefon, med syster yster som var ute och firade med fästmannen för han fyllde år och med Rebecka, om lilla kissemissen Nova och bajsränder i kalsonger på second hand-affärer och annat, och med Anton om en jävla massa saker, en total lägesrapport för det var inte igår och en väldig massa skitsnack om sjuka personer... Och billig öl.

Sen tyckte jag lite synd om mig själv och drog mig för att gå hem, käkade lite bullar och funderade över om jag skulle fråga Eken om jobb eller stoppa huvudet i toaletten i stället. Varför man nu skulle göra det, den är ju äcklig. Eller kanske bara fråga när dom hade fri scen egentligen. Eller köpa en skiva av bandet... Nä.

Jag begav mig hemåt och lyssnade för en gångs skull på låtar som fick det att göra ont inombords... Men som också gav tröst. Och jag tänkte på Davis, helvete vad han ljög i sina jobbansökningar. Att säga att man har "en lätt form av epilepsi" när man i praktiken är... Döende. Att faktiskt lyckas hålla ihop på nåt jävla vis i 25 år...

GOD DAMN, KROKUS! (jag har sett blåsippor också. och vitsippor. fan vad fina dom är)

Jag la handen mot tågfönstret och såg spegelbilden av den på andra sidan. Låtsades att det var nån annans hand. Lyssnade på The Cure och formade orden med mina läppar utan att höras.

Så skönt att bara skriva utan att tänka "fan vad dåligt" och "det är väl ingen poäng med att skriva nåt, BAJS". Jag ska bli en bättre människa. Jag ska skicka en in text till P3 och sen ska jag göra stand-up på 44:an. Aaaaaah...

God natt älskade. 

"Dramat är över - Matilda är räddad

I en vecka satt katten Matilda fast högst uppe i en 20 meter hög tall."

"Matilda är glad och gillar barn - Matilda är söndagsskollärare i Sionförsamlingen, eftersom hon älskar barn (och Jesus). Matilda är en riktig lekfarbror, hon har många skojiga lekar att dra fram ur ärmen."

"Matilda är sin pappa Heath Ledger upp i dagen!"
 
Det där gav ju en hel del intressanta uppslag för en alternativ identitet. Så, vad vill jag helst vara? Tvångsintagen på psyk (hm, har jag redan testat), en död gris, en kändisunge jagad av paparazzis... Nä, vet ni vad, allra helst vill jag vara katt. Att sitta fast i ett träd kan man väl stå ut med bara man blir räddad. MEN (och snälla slå mig inte) på andra plats kommer... SÖNDAGSSKOLELÄRARE! Att älska barn och Jesus låter väl som en bra tillvaro? Det är i alla fall bättre än sälja psykedeliska substanser och dela med sig av självmordstips på diverse skumma hemsidor, eller spela in snuff movies med hamstrar. Eller vad det nu är som folk i allmänhet sysslar med nuförtiden.

GIV MIG NU EN HARPOSPELARE!

Hasse Aros bankkonto har blivit länsat. Det är så JÄVLA kul. Jag vet inte varför. Jag har ärvt ett hat mot Hasse Aro. Det är kul att hata honom. På tal om ärvda saker - uttrycket "Mina ätstörningar består helt enkelt av att jag inte orkar tillverka mat" är så jävla sant just nu. Ändå inte. Sanningen är ju att jag har en matlåda i kylen. Och potatis som är hackad i bitar. Jag är ingen Anna Skipper-nörd, men jag fixar helt enkelt inte att käka pasta från dagen före uppvärmd i mikro. Oftast har man ju faktiskt tid att äta en anständig lunch. Men grejen är att jag helt enkelt har så jävla dålig framförhållning att jag inte kan laga mat dagen före. Det är brandkårspolitik, ha ha. Jag är så jävla trött på mat. Jag känner mig som en kossa som blir utfordrad. Spelar faktiskt ingen roll vilken jävla mat det än är, jag ser det bara som en plikt. 

Julen var fin. Julen var jättebra, i alla fall till en viss gräns. Lycka liksom, vara med familjen och pynta granen och all that shit. Det var bara trevligt, inget spännande hände förutom att mammas katt satte eld på svansen och att man inte fick bajsa inomhus för att vattnet hade tagit slut. Och så firade jag nyår med Magda och the crew, dom tvingade mig att spela Drakar och demoner i typ femton timmar men det var faktiskt kul. Men sen kom ångesten. Jag får alltid ångest av att vara hemma. Av att vara var som helst, faktiskt. Minns jag nånting annat från tiden efter SPARKEN så är det bara romantiserat. OK, det var ganska fint att bo hemma senast, i alla fall fick jag inte råångest. Hur som helst tänkte jag att nu jävlar återvänder vi till arbetet och LUTHER... Men sen blev jag sjuk i en grym feber och snuva och hosta och nu har jag ångest igen... Vad är grejen? 

Jag blir bara lack. Jag menar det verkligen, här investerar man typ 50 spänn i en massa schyssta droger och sen blir man inte ens frisk. Jag kanske glömde ta dom lite då och då. Jag vet inte. Hur fan ska jag komma ihåg allting? Att må bra fysiskt och psykiskt kräver ofta en hel jävla massa insatser. Jag gillar mer tanken på piller. Men nu ser det mörkt ut. Jag har linfröolja med omega-3 men hur orkar man blanda den i maten? Och så har jag gymkort, det är fan GRATIS, men ändå, jag har aldrig varit på sånt där gym förut och av bitter erfarenhet vet man att eventuella endorfinkickar är så jävla kortvariga. No love for those who died. Vart fan kommer det ifrån? Hur som helst har man ju många gånger försökt att jaga bort sina demoner med typ fina promenader eller att måla akryltavlor. Men, mina vänner, det enda som hjälper är SPRIT! 

Vet du vad depression är? Det är att få ångest inför att tvätta för att det är så jävla jobbigt. Det är att tänka att man fan inte pallar, att man bara ska lägga sig ner på marken och skrika "TA HAND OM MIG, STATEN!" och slippa bry sig. Det är att ligga vaken på natten och undra hur det kommer att kännas när ens mamma dör, undra hur man kommer att stå ut på ålderdomshemmet, undra hur man kommer att stå ut med fyrtio års arbete eller bara hur man kommer att överleva morgondagen. Tänka "Jag är så jävla ensam" tusen gånger och tänka att man måste härifrån, men det kommer att dröja ända tills på TORSDAG tills man träffar den där tjejen som kanske kan bli en partner in crime och bilda kollektiv nånstans, och det kommer att dröja typ fem miljarder år tills rätt objekt dyker upp... Den röda stugan där man kan ha katten och kanske odla lite egna morötter, men bara om man har lust, ingen jävla hippieskit med självförsörjning. 

Jag är ett sånt jävla stort fan av Henrik Schyfferts anledning till att han är sosse. Typ "Men så växer man upp och upptäcker att livet inte är så jävla enkelt, bilen ska besiktigas och barnen är förkylda..." Och så får man ingen a-kassa. Jag är fortfarande bitter för att jag inte fick nån a-kassa för i somras. Jag hade ett par månader kvar på min period, men dom dog liksom ut av sig själva eftersom jag inte utnyttjat dom på länge. Och nånstans där får man kräkmoja. Här står jag med en skuld på typ 12 000 spänn. Tur att det är till päronen och inte till den napolianska maffian. Ja, det kanske var mitt fel för att jag inte orkade fixa alla jävla papper. Men jag hade ju inga jävla hyresavier. Är man fattig bor man antagligen inneboende hos nån jävla idiot och har inga papper alls. Weho. 

Jag såg lite av Obamas tal i dag, det kändes så coolt att han hade samma hudfärg som Hadija som satt där i soffan och snackade med nån polare från Burundi. Men jag vet, färg betyder inte ett skit, men ändå... När han föddes hade svarta inte rösträtt. Det betyder ju inte att han kommer att bli en bra president per automatik. Men jag kände att jag ville hoppas, ville tro på fred och frihet och all that shit och vifta med amerikanska flaggan. Vadå USA-hat? Kanske finns en del som hatar USA. Men inte jag. Jan "gå ut i skogen och runka upp din stridspitt" Björklund tyckte ju att det var kul att Obama vann för att det blir lättare att var USA-vän. Vadå USA-VÄN? Sen säger han att han gillar Europa också. Men vad FAN! Säg vad du menar, gubbjävel. Jag är inte kompis med nån per definition. Jag är kompis med dom som värnar HUMANISM och MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. Även om USA byggdes på längtan efter frihet så byggdes det mest av - tja, masslakt. Men ibland vill man bara lägga sig ner och slappna av och sluta var cynisk, skeptisk och anarkistisk och bara lullas in i en socialliberal trygghet. Madickens farsa, what the fuck. Han tog med pigan på välgörenhetsbal som ett statement och alla föraktade henne men sen dök sotaren upp och dansade med henne och sa fuck you till konventionerna. Det var på den tiden då det fortfarande fanns liberaler med socialt patos... 

I alla fall, helgen närmar sig och det är syndikalistkonferens men jag glömde anmäla mig eftersom jag inte klarar av såna där praktiska livsuppehållande saker. Varför kan man inte bara göra nåt kul? Jag var hos Jelena förrförra helgen, fan vad kul vi hade. Eller rättare sagt, vi hade det genuint trevligt och ingen jävel ska få mig att tro att det är fel med att ha trevligt. Vi planerade punkrevolutionen och drack en massa jävla drinkar och kollade på GUNVALD! Jag älskar henne, hon är min bästaste vän. Eller vad fan, typ alla vänner jag har är mina bästa för dom är få och bra. Sen finns det ju en massa bekanta som dräller runt och som man inte vet vad man ska göra med. Man vill umgås men det passar sig inte. Men fan, man kanske skulle ringa X och bara "Kan vi inte ta en sån där dejt och sen kan du bli min pojkvän?". HA HA! 

Jag har druckit absint. Nu är jag lycklig. Men jag kan fortfarande inte sova. Ha ha, men jag bryr mig inte. Jag vet att man inte bör dricka alkohol. Men jag ska aldrig bli akoholist, jag lovar. Jag ska heller aldrig ta livet av mig. Det är helt enkelt saker som aldrig kommer att hända. Åh, jag vill verkligen inte vara med i morgon. Men än så länge slipper jag köra bilen själv. That means sleeping on the highway... 

Nu är jag lycklig igen. I stället för att kräkas på vardagen så har jag det soft. Var och sotade monstret IRIS i Järna, jag låg där dubbelvikt inne i pannan, borstade bort sjuka mängder aska medan jag sjöng på Rebel Girl med Bikini Kill. Engångsoverall, gasmask, mössa och massor med silvertejp. När det blev lunch lyckades jag knappt ta mig loss från silvertejpen. Fan då. Att min livsglädje är helt beroende av piller gör mig inget, det finns värre saker att vara beroende av. Som bekräftelse till exempel. Eller hög lön, ha ha ha! Fast en sak som förmörkar min himmel är det mobila bredbandet. Det vill säga det DEBILA JÄVLA BREDBANDET. Det är ett skämt. Jag orkar inte prata om det, ha ha. 

Jag lyckades uppföra mig på firmafesten, jag blev inte full av sprit, dock full av mat. Kände mig som en stor fet gris, vilket är själva poängen med julen. Eller midvinterblot som det också kallas. Chefernas chef tvingade oss att lösa julrebusar och jag vann fan ingenting. Jag gick och la mig i pausen av den mediokra julshowen som innehöll tjejer i glittriga tomteluvor och en Elvisimitatör. Nu vill jag inte vara elitistisk, men... Ja men herregud! För övrigt hade hotellpersonalen planterat ut godis på rummen, som man fick betala för. Det gick så klart inte att låta bli. Elakt! Det fick bli jag som fick köra hem nästa dag av uppenbara skäl. Lill-Stefan ville köpa öl och Stor-Stefan hotade med att köra upp radion i öronen på honom om han inte sänkte, varpå han kontrade med "Punk's not dead för fan!". "Men håll käft din jävla kukunge!" Det var skoj, men liiite svårt att koncentrera sig på körningen. 

Sen gick jag på fackmöte och fortsatte gratisätandet. Jag gillar att äta gratis! I alla fall har Huddinge LS blivit uteslutet ur SAC. SAC bröt mot LAS, en medlem stämde dom efter att ha försökt diskutera saken, varpå dom svarade med att kräva att personen uteslöts, annars skulle vi bli utkickade allihop. Och eftersom folk var solidariska är vi numera fredlösa. Eller nåt... Det är väldigt sjukt alltihop. Dom kan inte acceptera att bli stämda, trots att dom faktiskt är arbetsgivare som har brutit mot lagen. Dom tycker väl att eftersom dom är "goda" får man inte protestera mot dom. Men om inte arbetsrätten ska gälla för dom som jobbar för facket, vem FAN ska den då gälla? Äckligt maktutövande är vad det är, inte alls särskilt frihetligt. Så dom kan dra åt helvete. We're crazy, wild-eyed, big-bottomed anarchists! Jag fattar inte ens varför det finns en centralorganisation. Jag tycker vi går ur allihopa, då har dom ingen att styra över. Ho ho! 

I lördags var det en manifestation för det nerbrända Cyklopen. Men ännu mer för det framtida Cyklopen som kommer att byggas. Lika lite som man kan spränga en social relation, lika lite kan man bränna upp en dröm. Det var svinkallt och jag var inte så pepp, men sen träffade jag Rikard och när tåget gick iväg började dom spela Ebba Grön. WOA! "Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss... Men det finns ju diskotek och sånt, det finns massor av annan skit! Där kan vi sluta tänka så får dom som dom vill!" Ja jävlar i min låda. När vi kom fram blev det soppkök och vegansockerkaka, och Stefan Sundström spelade Pervers Politiker och annat gött. Gjorde upp en eld så att vi slapp frysa, stod där länge i mörkret och snackade. Fan, det var så fint alltihop. 

Sen var det fest på 44:an, jag hade skittråkigt på vägen dit och sen var det kö, träffade Dante men tappade bort honom och jag fick inte upp min öl för den där jävla fjongen på burken gick av. "FAAAAN!" ropade jag för nu var råttet mågat. Men personalen hjälpte mig och jag fick dessutom en öl till av en fullständig främling, och sen spelade Ska 'n' ska. Fy fan, jag undrar om jag nånsin varit så lycklig. Topp tio i alla fall. Vi kunde lika gärna ha befunnit oss i Sydamerika. Minus dödsskvadronerna. En tjej bjöd upp mig till livsfarlig bugg. Det var total jävla glädje och tokdans. Så kan det gå om tromboner är inblandade. Sen hittade jag några punkare bakom en container. Det var en helt underbar fest. Och dom måste ha fått in scheissemycket pengar. Sen gick jag vilse på nåt obegripligt vis. Hamnade på Ringvägen och tog en taxi. Ett jävla as försökte tafsa på mig hela vägen på nattbussen. Jag önskar att jag hade tillgripit våld, fast att vara dryg är inte så illa det heller. Vad fan är det för fel på folk som tafsar på en, säger förlåt och sen försöker igen? Som om det vore ett jävla misstag som dom inte rådde för. Egentligen betyder deras förlåt bara "fan också att hon sa nej, men jag försöker blidka henne så kanske jag får en chans till om jag inte ger upp". Man borde skjuta dom med raketgevär och förgiftade paraplyspetsar och elda upp deras aska och sprida ut på osandade vägar om vintern... 

Nu börjar jag känna mig lite grinig. Jag kanske är kär. Nej, det är jag ta mig fan inte, men jag har sett ut en person som jag borde bli kär i. Stackarn vet ingenting. Fast det är nog bara en dum jävla idé som jag har kokat ihop i brist på bättre. Han ser i alla fall hyfsat kramgo ut. Ska det vara så jävla svårt att få en kram i det här jävla landet? Nä, då måste man ägna sig åt snusk och gemensam heminredning och en massa jävla SKIT! Och dom som inte är intresserade av heterofascism och inredningsmagasin vill ändå bara knulla. Jag menar, annars hade det väl funnits kramkompisar och inte bara knullkompisar? Men för fan, skaffa en katt i stället. 

The only thing that unites us is Dr Martens boots! Nu har jag skaffat ett par lätt begagnade, tusen spänn billigare än nya. Jag var bara tvungen att säga det. A bargain, I TELL YOU! Efter en dag fick jag oerhörda smärtor i fötterna. Kanske om man slår på dom med en slägga så blir dom mjuka och fina?

Livet är fullt av sjukt irriterande saker. Till exempel folk som... 1. Snackar skit om invandrare hela dagarna (eller "dom där jalla"). 2. Berättar fräckisar. 3. Sitter och mumlar för sig själva. 4. Rycker saker ur händerna på en om det tar mer än två sekunder för en att göra nånting. 5. Är halvsenila. 6. Frågar om ens gamla häst blev hamburgare när den dog. 7. Tjatar om bensinpriset. 8. Agerar besserwisser fast dom inte alls vet bättre trots lång och gedigen erfarenhet. 9. Använder ordet "klämmigt". 10. Har en osund relation till sin dammsugare.

Om dessa beteenden dessutom finns samlade i en och samma person kan det ju hända att man blir lite irriterad. Eller rättare sagt skogstokig. Då är det skönt att veta att man inte är ensam. Att alla andra också vill slå personen i fråga på käften ibland. Skönt att få veta att det inte bara är ens egen hjärna som har problem med signalsubstanserna, att man faktiskt inte överreagerar. Och då kan man liksom slappna av och ta det för vad det är.

Nu har jag äntligen fått komma ut på landet och jobba. Då får man åka över dom fria vidderna i stället för att hatta runt mellan villor inne i stan. Överallt finns fina sjöar och gulliga hästar och hundar och en och annan katt. Och gamla fattiga tanter som sitter hemma och pimplar vin för att glömma att dom inte har några pengar till bensin... Det jobbiga är att man får käka lunch på pizzerian i Gnesta. Malin sa åt mig att om jag ska kunna jobba som en karl måste jag äta som en karl. Hm... Snabbmat fyller ens själ med ett oerhört mörker. Det slutar med att ens blodkärl ser ut som McDonald's ventilationskanaler inuti.

Jag var på 44:an när Anton spelade med The Mudders, men när jag stod där och dansade somnade plötsligt ena benet, armen och huvudet kändes också konstiga och jag mådde lite illa. Blev övertygad om att jag hade fått en stroke och skulle bli förlamad i halva kroppen eller dö. Men ska man dö ska man dö dansande! Och nån jävel från syndikalisterna satt och sålde julkort med Karl Marx och RAF. Men orka... Jag är ju syndikalist, jag vill inte vara kompis med nån som är kåt på Baader-Meinhof. Sanningen om en människa sitter i hjärtat, inte i bokstavskombinationer. Jag rotade i datorn häromdagen och hittade den här grejen som jag och John skrev en gång i tiden för att fördriva tiden på kommunal ungdomspraktik:

A: Jaha, då börjar vi väl med mötet då.

B: Först på dagordningen - kapitalismens avskaffande.

C: Ja, jag tycker att vi ska göra revolution.

D: Just det. Jag anser att vi i Dum Vänster har i uppgift att gå i spetsen för denna revolution.

A: Precis. Jag tycker att gatsten funkar bra.

C: Absolut. Och bensinbomber.

B: OK. Men sen då? Efter revolutionen? Ska vi anse att författare ska räknas som ett yrke i framtiden?

D: Det tycker inte jag. Man måste jobba i Fabriken också.

A: OK, nästa punkt.

B: Nej, vänta lite! Nu tycker jag att du var sexistisk. Vadå MAN måste jobba i fabriken? Vi kvinnor då?

D: Lugna ner dig nu va!

B: Det tänker jag inte alls göra. Det är faktiskt jag som är förtrycksobservatör på det här mötet! Det är min uppgift att påpeka att ditt språkbruk är sexistiskt!

A: NÄSTA PUNKT! Religionens avskaffande.

B: Jag anser att Gud är en produkt av det patriarkala samhället.

C: Jag anser att Gud är en produkt av det patriarkala samhället.

B: Det där var en härskarteknik! Du sa det jag skulle säga fast jag sa det först! SEXISTISKA SVIN!

A: Äh, lägg av nu. Religion är opium för folket. När revolutionen har segrat och alla kan få så mycket prylar dom vill kommer ingen att behöva Gud längre.

C: Men hallå, Bill Gates tror ju på Gud.

D: Ja, men det är bara för att han inte har fyllt tomrummet i sitt liv med socialism.

A: Men hur ska vi avskaffa religionen då? Gud finns ju inte, hur ska vi kunna avskaffa honom då?

B: Genom revolution.

C: JA!

A: Och så till nästa veckas aktioner. På onsdag ska vi ut och spöa nazister, och på torsdag ska vi ha bokbål. Vilka böcker ska vi bränna?

D: Dostojevskijs samlade verk!

A: Och Bibeln!

C: JOHAN NORBERG!

B: Han ser ju ut som en jävla bög!

D: Får hon säga så? Hon är ju förtrycksobservatör?

B: Det ska väl du skita i, jävla jude!

A: Lägg av nu! Fler förslag? Själv tycker jag att vi ska bränna Siddhartha av Hermann Hesse. Det är opium för folket!

D: Ja, just det! Förresten var han nazist! Det hörs ju på namnet!

B: Var inte han bror till den där Rudolf Hess?

A: Jo. Men hörni, kan vi inte säga så att vi bränner allt utom Marx?

C: Marx, hade inte han några bröder?

D: Jo... Var han inte jude också?

B: Nej, det var han väl ändå inte! Inte för att jag har nåt emot judar alltså, men fy fan...

A: Nej, nu är det dags att avsluta mötet med vår trosbekännelse. Det finns ingen Gud, och Marx är hans profet.  

Jag var på möte med Klimax förra helgen, efter tre timmars demokrati höll jag på att börja tugga på mina strumpor. Men det är bara för att jag är så jävla dampig, jag står inte ut med att sitta stilla så länge. Sen fick man i alla fall käka linssoppa och dricka öl i stället. Jag började häva ur mig saker i stil med "Djur måste ju ha en ägare, precis som barn!" "Fan, ibland längtar man efter Martin Luther!" "Den där jävla Richard Dawkins har väl inte sett en kompis ruttna i realtid" "Det är väl nice att bli lite förnedrad ibland" "Min syster festar med moderater!" "Det är väl bättre att vara beroende av staten än sin man, staten behöver man ju inte knulla med för att få pengar" "Jag måste närverka med mina arbetskamrater" och "DET FINNS STALINISTER DÄR UTE!". Kort sagt var det en lyckad kväll. Förutom att vi nåddes av beskedet att Cyklopen hade brunnit ner, det anarkistiska kulturhuset. Sen försökte dom mörda en syndikalistfamilj också. Jävla nazisvin. Hoppas ni inte får några julklappar!

OK, jag är ungefär lika vänlig och trevlig som en blandning av Gunvald Larsson och August Strindberg. Valerie Solanas och Sid Vicious. Dracula och Janne Josefsson. FY FAN VILKEN MISSKÖTT TRÄDGÅRD!

Varför i helvete ger man papperslappar till folk som är psykiskt labila? Nu är jag ju inte så väldigt labil om jag får min medicin, men jag är ändå värdelös på att hålla reda på papperslappar. Medicinen var slut och utan recept blev det inte så kul. Motoriken kändes taskig, inget vidare att få yrselstötar i huvudet när man går omkring på tak. Nej det är nog inte farligt, det är bara obehagligt när det känns som om elektriska ålar simmar omkring i huvudet. Vad man får för hjärna utan medicin beror väl på vilken fas i livet man är. Jag brukade bli paranoid och rädd för att göra bort mig, samt överreagera på det mesta. I somras ville jag ju bryta ihop för att jag hade fått en ful frisyr. Nu tjuter jag om jag missar tåget eller om nåt annat går det minsta fel. Men det är så jävla uppenbart att man överreagerar, så man kan i alla fall trösta sig med det. Man kan få väldigt konstiga tankar. Typ "Jag kan inte köra bilen från verkstaden, jag kommer att krocka och sen får jag sparken men det skiter jag i för jag pallar inte med den här skiten, jag vill gå på socialbidrag och titta på TV."

Mest känner jag mig förbannat aggressiv. Folkilsken helt enkelt. Men att bita folk i benen är inte socialt accepterat, så man får hålla igen. Ibland vill man också slå folk hårt i ansiktet, särskilt när dom står i vägen i rulltrappor och på tåg. Eller ja, nästan jämt faktiskt. Men på jobbet har det gått rätt bra på den fronten, att ha fasta ramar i tillvaron kanske gör det enklare att hantera sig själv. Och att vara lite bitchig kan vara bra för man får ett mer auktoritärt tonfall, ha ha. Sen blir man mindre benägen att tolerera idioter. Inte för att jag har stött på nån än. Man måste faktiskt hålla folk kort. Dom kan ju inte tro att dom får bete sig hur som helst, ha ha.

Jag är en ninja, jag är en ensam cowboy med livet som insats. Jag har kravlat omkring på snorhala blöta plåttak för att det inte fanns vettiga stegar att gå på. Tvingats lyssna på en föreläsning om den gamla betongfabriken i Södertälje medan jag hade huvudet inkört i en öppen spis. Blivit anfallen av galet gosiga hundar. Klättrat upp på en femton meter hög industriskorsten och såg ända till Mariannelund. Igår kom jag upp på ett tak, kämpade ett tag med att få av skorstenshatten och svor över den dysfunktionella skruvmejseln, bestämde mig för att fira ner linan i skorstenen ändå, fastnade, tänkte att det kanske vore bra att ta av hatten ändå men då hade jag tappat skiftnyckeln på marken. Jag fick i alla fall upp skiten relativt omgående, men mitt humör var inte vad det borde vara.

Annars har saker faktiskt gått relativt smärfritt ändå. Jag har liksom inte ställt till med nånting. På förra jobbet fuckade jag ju upp hela tiden. Backade till exempel in i en bil, åkte vilse hela tiden, gick vilse i folks vardagsrum, pumpade fel skorstenskanal, ja, till och med fel skorsten, öppnade fel fläkt på ett dagis, glömde stänga spjäll, slog sönder packningen i diskhon på kontoret (men jag var ju inte anställd som rörmokare, så vad fan). Jag känner mig mindre förvirrad nu. Dessutom får man använda dammsugare så risken att fucka upp med sotet är inte så stor. På förra firman satte dom nån jävla prestige i att inte använda dammsugare utan peta ner sotet i strutar gjorda av tidningar. Man kan ju bli galen för mindre. Bellman och Urkis kan ju fortsätta med sina jävla tidninggstrutar och homosocialitet bäst dom vill.

Vi skulle sota en panna på ett tvätteri och det var ju lite av en nostagitripp att se folk stå och mangla, men jag var väldigt glad att jag slapp göra sånt längre. Förmannen berättade att dom bara tvättade hotelltvätt. Inga blodiga lakan från BB, woho! Det händer att folk spelar luffarschack på sina lakan. Och vid Halloween är det hål i lakanen av nån anledning. Fan, det är jävligt underhållande att föreställa sig ett gäng fulla redovisningsekonomer på firmafest springa omkring i korridorerna utklädda till spöken på hotell Amaranten. "Amaranten, dansar man där?" som Gunvald Larsson säger...

Tappade mobilen, kom på att jag inte hade nån väckarklocka och gav mig väg till Statoil mitt i natten. Men inte fan hade dom nånting som tutade på kommando. Dagen efter var jag trött som en gnu och var övertygad om att jag skulle dö. Men det kanske var rent önsketänkande. Jag höll fan på att somna på vinden. Kröp omkring på vindar hela eftermiddagen, isoleringen satte sig i kläderna så det kliade som fan. Jag hatar sånt. Vem fan gör inte det? Fick nog av det när jag målade tak i somras. Och jag var helt utmattad och hade ont i huvudet, ville skrika bara nån tilltalade mig. Sömnbrist är som bekant en form av tortyr. Jag har i alla fall köpt en ny mobil. Gick in i affären och sa att jag ville ha "en sån där för 350 spänn". Då tog säljaren fram en och orerade igång beträffande funktioner. Jag sa att jag ville ha den, inte att jag ville titta på den! Ah! Den går i alla fall att ringa med. Det räcker för mig.

Jag och Carro var på Kafé 44 i torsdags. Jag höll på att ramla ihop på golvet och fnittra ihjäl mig, så kul hade vi. Och då var det ingen alkohol inblandad. Första bandet var bra men sen var det två hardcoreband som var väldigt, öh... Hardcore. Så vi sket i dom och kollade på bilder på våra katter i stället. Vi gillar fina och gulliga saker, inte elak hardcore. Men sen spelade The Bombettes, dom var så jävla bra. Riot girls! Jag och Carro dansade som nån jävla Humle och Dumle. Det var det ingen annan som gjorde, tråkiga jävlar. Dom kanske följde Magnus Ugglas exempel. Jag dansar aldrig nykter, chiliho... Sen gick vi hemåt och vrålade "hej på dig din gamle gay, nu ska vi ut och ragga!".



The one and only - Bombettes!

Följdaktligen vore det helt onödigt att gå ut den här helgen. Roligare än sådär har man fan inte. I dag var det manifestation mot Vattenfall som firade kolkraftens dag (!), men jag orkade inte, jag var tvungen att stanna hemma och skriva. Parkfesten gick jag inte heller på, vem fan vill leka i parken i mitten av november? Mina försök att vara effektiv går sådär. Har i alla fall hämtat posten, har fått nytt visakort men måste aktivera det på banken. Och banken är stängd för det är älg-helg. Jag hade råkat shoppa upp det mesta av mina kontanter, förutseende som jag är. Man hittar ju alltid en massa bra skit på second hand. Som en t-shirt med The Cure och Woody Guthries självbiografi. Och medicin hade jag äntligen lyckats få tag i också. Så jag fick försöka handla mat för 70 spänn. Sen hittade jag en femhundring. Ett psykotiskt leende spred sig över mitt ansikte. The vind is vänding!

I morgon är det filmfestival på Cyklopen. Så gott som gratis, nästan. Dom visar en massa bra skit om skinheads, riot girll-rörelsen och punkare i kommunisttidens Östberlin till exempel. Woho!

Jag var och shoppade med chefen förra fredagen. Gasmask, arbetsbyxor och annat kul. Nu känns det lite surt att jag valde arbetsskor med röda och blå detaljer. Jag menar, är det verkligen värdigt att ha färgglada skor när man är sotare? Va? Det kanske rent av är fjolligt. Hur som helst kändes det väldigt skönt att få arbetskläder som passade. På mitt förra jobb fick jag bara nya byxor och skor. Alla skjortor och tröjor var begagnade och nådde mig ner till knäna. Inte så jävla lätt att behålla värdigheten när man ser ut som en Michelingubbe (förlåt att jag mobbar dig Michelingubben, jag vet att alla andra också gör det). Jag är lite besviken på att jag inte fick några guldknappar, men det kanske man kan sy dit på eget bevåg. Om dom inte tycker att det är viktigt att se Enhetliga ut. Ha ha, på firman där jag hade praktik försökte dom få folk att ta på sig röda collegetröjor. Vissa sotarmästare tvingar sina anställda att ha blåställ. Vad hände med Traditionen? Jag är starkt konservativ i denna fråga. Det ska vara svarta kläder med guldknappar, bälte med riksvapnet och kurpis. Och hög hatt på mäster och urkis. Fast att inte tvätta sin mössa på 20 år, är inte det lite... Äckligt? Den börjar fan mögla. Sen får man väl mögelsvamp i hela håret.

Och så fick jag ett anställningskontrakt. Woho! Det hade dom i och för sig sagt innan att vi skulle skriva men det sa dom på den förra firman också. "Vi brukar inte skriva papper med killarna vi har anställt men den här gången vill vi att det ska gå rätt till". Fast sen glömde dom visst bort att det skulle gå rätt till och gav mig sparken på stående fot utan uppsägningslön i stället. Men nu har jag papper. Och jag är med i facket. OCH SÅ HAR JAG PÅ MIG RENA KALSONGER! I morgon börjar det.



Eller också kan man vara såhär old school... Ryck upp dig, gubbe!

Jag lyckades pallra mig till Copacabana för att lyssna på Gertrud Stein som pratade om sin bok. Det ville sig inte bättre än att jag blev medbjuden på fest. Det var det roligaste jag har haft på länge, faktiskt. Oväntade fester är bättre än planerade. Och att ta några öl och snacka skit är inte så pretentiöst. Man kan ju lätt drabbas av för höga ambitioner när det gäller Hootchy Kootchy Club, Dekadance och allting. Muskulösa snuskförläggare och kulturkoftor sprang omkring och pimplade vin. Man kom fram till följande: 1. Gary Oldman är het. 2. Gary Oldman är het även som gammal snut i The dark knight. 3. Bananer och chilinötter är inte tjänlig föda. 4. Är man rädd för döden är det bra att skaffa barn. 5. Det är inte jag som är en gnällkärring, utan dom jag umgås med. 6. Stilrena kök går bort. 7. Det är inte snällt att byta kön utan att berätta det för dom man umgås med. 8. Det är bara töntiga fjortisar som är rabiata ateister.

Eftersom jag tappade bort biljetterna till halloweenfesten och fick köpa nya så fanns ju risk för att festen skulle bli lite överspänd, ha ha. Man vill ju ha valuta för pengarna. Men det var mest jag som var problemet. Var jättetrött och dessutom hungrig fast jag hade svullat som fan på Burger King. Linn var tvungen att åka hem för att hosta blod, vet inte hur jag orkade vara kvar till 3 men det gjorde jag... Underhållningen bestod mest av en snubbe som stack in en gaffel i näsan. Ofräscht. Jag lyckades i alla fall hålla igång på dansgolvet med sjuksköterskor, hembiträden, vampyrer, motorsågsmördare, Hulken, kanin med tillhörande cancersvulst, Eric Draven, grekiska gudar, pirater... Till och med mörkrets herre himself var där, i svart mantel och jättestor järnhjälm. Fan vad folk är ambitiösa.



En av favoriterna från förra året... Högst märklig befälsföring!

Och så fick jag en present av jultomten som delade ut paket till alla som hade varit stygga i år. Woho! Man fick ju också presenter av arrangörerna, till exempel en palestinasjal. Jag blev så glad, den är fin och grön och jättevarm. Precis vad jag behövde, det har ju just slagit om från myshöst till äckelhöst med blötsnö, elaka kalla vindar och regn. Dock kunde jag ha varit utan Jägermeister-kondomen. Fast det finns väl nån logik i det där, ska man ha sex måste man väl hälla i sig en massa Jägermeister först. Varför skulle man annars vilja det?

Sen när DJ:n hade spelat Forever Young så att man nästan började tjuta och det var dags att gå hem så förvandlades det hela till en krigsscen. Eller snarare en scen från krigstider. Alla stod och viftade med sina garderobsbrickor som om dom ville köpa bröd på ransonering. Jag vet inte vad personalen sysslade med, fuckat upp hade dom i alla fall gjort. Systemet hade helt enkelt havererat. Det gick inte att hitta nånting i garderoben. "Alltså, det är en rosa väska... Jag vet inte vad det är för märke, jag känner igen den när jag ser den, OK?" Und so weiter. Jag stod där i exakt en timme och trängdes, och det var nån jävel som inte kunde hålla käften utan tjatade om hur dåligt allt var, att det var skandal att man skulle betala 20 spänn för en så usel service och att han minsann ville skälla ut personalen. Jag ville helst sparka sönder hans bortskämda I-landsbarnknäskålar. Inte för att det inte var jobbigt. Det var sjukt varmt i trängseln, jag fick vätskebrist och ont i huvudet och mina fötter förlorade kontakten med golvet.

Sen på tunnelbanan var det en kille som trodde att jag var nazist. "Nä, det är ett överstruket hakkors, det är mot nazismen" sa jag och var väldigt nära att lägga till "jävla idiot". Han försökte fortsätta prata med mig, jag ville bara lägga mig ner på golvet och dö. När klockan är 4 på natten och man är totalt utmattad och har huvudvärk och bara vill komma hem och sova är det väldigt svårt att vara tolerant mot sina medmänniskor.

YES WE CAN! Förlåt, jag har blivit lite meddragen i valpsykosen. Jag är så jävla glad att Obama vann. Eller lättad är väl snarare en mer korrekt beskrivning. Men man vill ju gärna vara glad och inte ledsen så det är klart att man dras med i hysterin. Pest eller kolera? Nä, jag tror nog att Obama är bättre än kolera. Att han blev president i dag när äktenskapet mellan hans mamma och pappa var förbjudet i vissa delstater för typ 40 år sen - WOHO! Visst, Ku Klux Klan har utlovat raskrig vid Obama-seger. Men hur mycket krig blir det egentligen när man bara är en handfull töntar med örngott på huvudet och högafflar i händerna som gillar att sätta eld på korsade pinnar?



(Ja men vad bra att ungarna har nåt att göra och inte drar omkring på stan och super...)

Det fanns dom som aldrig skulle kunna acceptera en svart president. Och jag såg en demokrat på TV som helt plötsligt bytte sida på grund av bensinpriset. "Jag röstar på den som lovar att borra efter mer olja" sa hon. Punkt. Då blev väl hennes republikanske man glad kan man tro. "Vad ska vi göra? Borra efter olja! När när när? Nu nu nu!" Typ. Men McCain förlorade. Folk lät sig inte skrämmas av mellannamnet Hussein och påstådda kopplingar till "terrorister" (Öh, McCain är väl kompis med terroristen George Bush?). Berättelsen om Den Amerikanska drömmen vägde visst högre än Berättelsen om krigshjälten. Hur mycket hjälte man nu är när man härjar runt och skjuter kommunister för den goda sakens skull... Och det spelar ingen roll om man är ytterst skeptisk till parlamentarismen, man blir ändå helt tårögd av att folk köar i flera timmar för att få rösta och att valdeltagandet slår rekord. Det är väl ingen som kan vara glad över stora lager av befolkningen är passiviserade och låter bli att registrera sig för röstning (Eller jo, så klart dom kandidater som inte är populära för fattiga och svarta, dom jublar väl).

Och här i Sverige gratuleras Obama av alla partiledare från höger till vänster. Det är så underligt att det som är helt självklart i Sverige typ ses som farliga kommunistidéer i USA. Att kalla Obama för socialist är väl en ren förolämpning... Mot socialisterna, ha ha. Nån borgare sa att det är bra att det nog blir lättare att vara USA-vän i Sverige nu. Jaha? Tro fan att det blir det om ens kompis inte bombar andra länder sönder och samman i ren paranoia och vinstintresse. "Jag känner det goda och det onda" sa McCain. "Jag vet hur man samarbetar med dem som vill samarbeta med oss för en friare och bättre värld". Och bomba skiten ur dom som inte gör det? Vilka var dom där samarbetsparterna han talade om? Kanske det frihetsälskande Saudiarabien. Landet som är en väldigt god kandidat till utmärkelsen "ondskans axelmakt", vars regim inte är nåt annat än gamla islamistiska stråtrövare som blev erkända av USA för att dom skulle få köpa deras olja. Det är en självklarhet - vem som är ond och god, vem som är terrorist, vem som är nästa mål i "frihetskampen", det beror ju bara på egenintresse. Vi borde resa oss som en kvinna och vråla JÄVLA HYCKLARE!



(Kolla vad bra terroristsvinen har det - dom får ju till och med ha husdjur!)

Jag drömmer om ett USA jag slipper "hata". Notera situationstecknen. Det finns små äckliga konservativa ledarskribenter som inte ens fattar poängen med att vara förbannad på USA. Som om det handlade om nåt slags fobi. Herregud... USA är ett jävla U-land på många områden. Hälsan är det sisådär med, barnadödligheten är hög, utan sjukförsäkring är du körd och även med, självrisken är på 9000 dollar och försäkringsbolagens själva uppgift är att blåsa en. Fängelseindustrin är enorm, även barn döms till dödsstraff, tortyr mot krigsfångar (kallade "illegala kombattanter" numera för att slippa Genevekonventionen på nåt vänster...) har blivit legaliserat genom att helt enkelt vränga lagarna och skita i internationella överenskommelser. Facken är så gott som krossade. Folk jobbar för skitlön och behöver flera jobb för att överleva. Diktatur eller demokrati är skit samma, man stöder dom som gynnar ens intressen. En förebild? Men USA är bra på många sätt. Dom har till exempel jordnötssmör. Och faktum är att majoriteten av befolkningen är liberaler (fina liberaler, inte snuskliberaler). Dom gillar fina socialliberala värderingar och har inte så stora problem med bögeriet heller... Nu svamlar jag.

På tal om SNUSKLIBERALER - von Holstein skrev i dag en som vanligt ytlig hyllning till företagsamma filippinare som åker tvärs över jordklotet för att jobba som hembiträden. Inte ett ord om vad man kan göra för att förbättra situationen för dom så att dom slipper överge sina barn. Men det är klart, lite mer multinationella företag och tillväxt löser väl det också, bara ekonomin växer växer alla. Och så lite romantiserande av dom som är fattiga men njuter av sitt enkla liv (och sjunger karaoke på den lokala baren). Ha ha, lätt att skriva det när man är svinrik. Det blir ju parodi av det hela. Men människan är ju en levande parodi. På sig själv! Han talade också om "fackens förtryck". Vete fan vad han menar. Jag kan inte komma på nåt fackligt förtryck på rak arm (förutom att mitt LS är satt i karantän, men det är ju fackets centralorganisation i egenskap av arbetsgivare som har satt igång cirkusen) däremot kan jag berätta sisådär fem miljarder historier om förtryck mot anställda på såväl stora, medelstora och små företag. Och så går MUF:are och stödäter på Josefina när restaurangen är försatt i facklig blockad. Ursäkta, hur tänker ni då? Visst, ni kan ogilla blockader om ni vill. Men med det där äckliga beteendet visar ni bara ert stöd för att chefen inte ger sina anställda anställningsbevis, löneavier, OB-tillägg, semesterersättning... Ni vet, såna där småsaker. Huvudsaken är ju att man har ett jobb att gå till, ey?

Och som om det inte vore nog med dumma MUF:are kan man råka ut för Farbror Blå och bli lite allmänt pepparsprayad och brutalt behandlad. Efter Ådalen 31 kom man fram till att polisen ska förhålla sig neutral i fackliga konflikter. Men, det verkar dom visst ha glömt bort, det var ju så sjukt länge sen... No donuts for you!

Jag blir så jävla förbannad på alla jävla rövhattar. Hur kul är det att föra en diskussion när person A kör en anklagande stil och person B bara driver med en? Jag får höra att jag bara klagar på allt utan att ha några lösningar, att jag inte behöver ta åt mig av skiten i den här världen om jag inte vill. HA HA! OK, det går att må bra om man: 1. Är så väl anpassad till strukturerna att man inte lider av dom. 2. Har sån tur så att man undviker dom värsta fällorna och lyckas skapa sig det liv man vill ha trots hindrande strukturer. 3. Flyr till en frizon som Köpi i Berlin eller nån ekoby i Jämtland. Jag håller mig till alternativ 2. Jag har till exempel sällan känt mig fångad i nån jävla kvinnoroll eller blivit utsatt för patriarkalt förtryck. Om jag vore en idiot skulle jag dra slutsatsen att det inte finns nåt förtryck, att alla kan leva som dom vill om dom bara anstränger sig lite. Men nu är jag inte det. 

Är det inte väldigt konstigt att folk tror att man tycker synd om sig själv så fort man börjar prata om orättvisa strukturer? Att ens politiska tänkande bara skulle bygga på egna erfarenheter? Hur kan man vara så dum att man inte fattar att man faktiskt kan sätta sig in i ANDRAS situation också? Jag har inte blivit våldtagen men Katarina Wennstams böcker ger en ganska bra bild av hur sjukt vårt rättssystem fungerar när det gäller våldtäkt. Jag har aldrig jobbat inom offentlig sektor men nog fan känner man till problemen där. Jag har aldrig blivit fuckad av försäkringskassan eller migrationsverket heller, men det betyder inte att jag inte får uttala mig om det. Herregud, i dessa dagar röstar väl folk mest på dom som lovar att ge dom mer pengar, så tanken att man kan känna solidaritet med andra kanske är lite främmande. Alltså - om jag klagar på Reinfeldt betyder det att jag är en lat jävel som är missnöjd med hur lite jag får i a-kassa. 

Det känns lite som en härskarteknik att påstå att man "bara klagar" när man bara vill föra en diskussion om dom problem som finns. Som om det inte fanns tillräckligt, liksom. Klart att det finns risk för att man går ner sig, men sanningen är att det är missnöjet som driver världen framåt. För ens personliga hälsa är det inte nyttigt att vara missnöjd hela tiden, men tro fan att dom som drev fram radikala politiska förändringar i den här världen var missnöjda och förbannade. Vad hade hänt om dom hade tänkt "Nej men vi ska inte klaga över att vi jobbar 16 timmar om dagen och bor i ett skjul, vi lever ju i alla fall". Och det är rent av farligt att vara för positiv. Att till exempel sätta allt sitt hopp till ny miljöteknik och inte se problemen. Visst kan man känna sig som en glädjedödare, men det krävs att människor faktiskt ställer sig upp och säger som det är, som att etanolbilar inte är en så jävla bra idé eller att vår så kallade återvinningsindustri har blivit ett problem i sig. Hur kan man hitta lösningarna om man inte erkänner problemens omfattning?

Sen kan man ju fråga sig om det är jag som är så jävla negativ. Det var inte jag som sa att jorden kanske måste gå under, att allt är ett val mellan pest och kolera. Att vi måste välja mellan att fortsätta konsumera som vi gör eller att alla svälter ihjäl när ekonomin kraschar (vi kan väl fortfarande odla eller?). Men, jag vet inte om det är så meningsfullt att snacka med en människa som inte ens vet hur kriget i Irak startade. "Det där vet jag inget om." Nähä? Det är väl lätt hänt att det blir så om man ligger under nån jävla hippiesten och mediterar i stället för att intressera sig för samhället. 

Herregud, man måste ju ha rätt att kritisera saker utan att ha en lösning. Situationen i Palestina är skit, men vem fan är jag att lösa den? Och vad ska jag göra åt att vattnet privatiseras i Latinamerika så att folk dör av törst? Ta på mig en EZLN-tröja? Jag ger pengar till bistånd och är med i Amnesty, men det känns lite lamt. Och det är viktigt att komma ihåg att OM man presenterar en lösning så får man bara skit. Typ om man köper ett helt politiskt paket och börjar yra om en Ny Världsordning som ska fixa allt. Nä, klart man inte gör det. Men ja, jag har en del lösningar, till exempel att vi bryter kyrkans makt över folket och börjar använda mer kondomer så att vi inte blir för många för den här planeten. Och jag kan för fan inte acceptera världen som den är bara för att jag inte har nät färdigt alternativ. Och ja, jag tycker att vi har rätt att döma världens ledare när dom fattar idiotiska beslut. Ska vi ha medkänsla med dom för att dom befinner sig i en tuff sits? Det fattar väl vem som helst att det är svårt att driva igenom en vettig miljöpolitik när folk älskar sina bilar och är rädda om sina jobb, men vi valde våra ledare för att dom skulle vara bättre än oss på att leda, inte för att dom skulle leda oss rakt ner i fördärvet. Jag vet inte hur man ska kunna sänka utsläppen med 80 procent till 2050, men nog fan har man rätt att uttrycka förtvivlan över den nästan totala bristen på seriös politisk vilja i denna fråga. Man verkar mest vilja lassa över ansvaret på nån annan. Som konsumenterna. 

I alla fall, härmed klargör jag att jag inte är nån stackars bitter människa som sitter och känner mig som ett offer hela dagarna. Jag tillhör för fan den ironiska generationen. Jag älskar att vara arg, vreden föder mig precis som glädjen, den gör mig levande och får mig att vilja springa nerför gatorna och skrika. Men folk fattar visst inte att mörkret kan vara vackert, att det också är liv. Till och med döden är vacker. Den största smärtan följs av den största kärleken. Det är inte 1800-talsromantiskt skitsnack, det är ju så. Livet skulle aldrig vara så vackert utan smärtan. Och jag är nöjd med det jag har, även om det kan kännas tungt ibland att man väntar på så mycket - till exempel ett fint hus där man kan bo med fint folk. Att få ha katten hos sig. Att ha en fin pojke eller flicka att krama på. Att ha ett band. Men livet står ju inte stilla. Livet är nu. Jag sparkar runt i höstlöven på väg till tåget. Jag står och hittar på nya låtar när jag står och manglar lakan. Vad fan gjorde punkarna 77? Tja, en hel del slog bara sönder saker och söp ihjäl sig, men många bildade band med stulna gitarrer och tre ackord, uttryckte sin kreativitet genom att riva sönder och sen sätta ihop sina kläder igen, starta fanzines och börja TÄNKA. Dom sa "Hela den här jävla världen är skit men vi finns, vi lever och vi har en röst. Vi är längst ner på den jävla botten men vi är inte värdelösa". 

Jag och Carro var och såg Wall-E igår, det var en helt fantastisk historia om jordens undergång och återfödelse och kärlek mellan två robotar. Jag kunde inte åka hem sen. Jag ville inte vara ensam och jag ville inte sova. Jag gick till Carmen och fick helt plötsligt syn på Åsa. När såg jag henne senast? Tre år sen? Och jag pratade med henne för två och ett halvt år sen. Det är ju ingen slump att det blev så. Ens egen paranoia och att folk är lite dåliga på att kommunicera kan lätt leda till att man tror att dom inte vill veta av en. Det var samma sak med Helena. Och John träffade jag för ett tag sen, fast det var typ två år sen vi hade hörts sist. Det blev bara så. Men man kan hitta tillbaka till människor. Det behöver inte bli fel och krystat att försöka höra av sig till en person man inte sett på ett par år. Tiden är inte så lång som man tror. Att folk har flyttat runt, gått ett par utbildningar, avverkat ett par förhållanden och rakat av sig håret betyder kanske inte så mycket. Det känns väl hoppfullt på nåt vis? 

Jag tappade min plånbok och det var ju verkligen inte vad jag behövde, men jag bestämde mig för att komma över det. Med bara lite småmynt på fickan och en mobil med urladdat batteri kunde jag inte ta nattbussen till Tumba. Inte för att jag visste vilken buss det skulle vara i så fall. Tur att jag bara kunde sätta mig på tunnelbanan och åka till Vita Hästen. En öppen dörr mitt i natten och en soffa att sova på. Praktiskt. Och i dag bakade Edith konstiga kakor med Ivo och dansade i köket. Hon försökte få mig att äta kakorna men jag vägrade. Sen låtsades hon att jag skulle bli en kaka och drog med en kavel över hela mig. Hon är världens finaste, jag hoppas hon får en fin planet att bli vuxen i. Löven ligger i drivor och himlen är otroligt blå. Det är en fin dag att leva på. Jag pantade burkar så jag hade råd att köpa tamponger. Så bra är livet ibland. 

HANDS UP WHO LIKES ME? Såhär kan man känna sig ibland:

http://www.youtube.com/watch?v=Shk8HawnCTs

DET ÄR KUKEN! Som Åke Jävel brukar säga (sjukt bra serie, kolla upp den). Han brukar även säga: Det är bättre att spränga saker än att privatisera dom. Jag säger: Det är bättre att spränga folk än att kvotera in dom!

Här var man helt säker på att man hade lyckats skaffa sig en bostad. Så säker att man faktiskt hade berättat om det för folk. Jag uppfattade det i alla fall som att jag fick ett löfte om att få flytta in. Jag fick ju till och med välja ut ett rum för helvete. Att jag sen skulle träffa dom som bodde där en annan dag kändes mest som en formalitet så att dom skulle få se att jag inte var ett psycho. Men dagen efter mötet med dom mailar den jävla värden och säger att han och dom boende har kommit fram till att det kanske är bäst om en mix av tjejer och killar bor i huset och att dom i stället vill leta efter killar som kan bo där. 

JAHA??? Dom kunde inte ha kommit fram till detta liiite tidigare? Då hade dom ju kunnat koncentrera sig på att hitta killar direkt i stället för att släpa dit mig och en tjej till helt i onödan och ge oss falska förhoppningar. Och varför fixade värden först en visning med mig ensam om det var dom boende som skulle bestämma? Verkar ju lite meningslöst att släpa dit mig två gånger, menar jag. 

Jag blir så JÄVLA förbannad på all jävla skit som folk får för sig. Som att det skulle vara jättestor skillnad på folk bara för att dom har fitta och kuk. Att vi förväntas bidra med olika saker på nåt jävla vänster. Som om man inte vore en individ. Ursäkta, är det inte på sin plats att kvotera in bögar, invandrare, cp-skadade, moderater och arbetare i kollektivet också, i stället för en massa vita medelklasstudenter från norra Europa? Vad fan, jag kan gå med på kvotering när det gäller exempelvis Bolivias regering, men det här är ju bara larv. 

KUK! GE MIG EN KUK! (Nej, inte på det viset, era perverterade mähän) Men jag inser omöjligheten i det. Men det vore fantastiskt om man kunde byta namn till nånting helt könsneutralt och klä ut sig till det kön man för tillfället ville ha. Om nån påstår att man är tjej är det bara att förneka det, och vad ska dom göra då? Be en ta av sig byxorna? Fast det är klart, dom där jävla sista siffrorna i personnumret... FUCK YOU!

För övrigt lever jag i misär. Jag slarvade med maten och drabbades av avgrundshunger, så nu har jag magsmärtor och mår illa. Jag kan i alla fall äta utan att spy, det är positivt. Och jag tror jag håller på att bli bättre, men det krävs en strikt diet på jordnötssmörsmackor och pizza. Inte mig emot, ha ha. Sen har dom inte ringt från jobbet, så jag har varit ledig. Vilket jag i och för sig behöver, men jag har sovit typ halva dygnet vilket är förödande. Man vaknar och har ont i ryggen och hela jävla kroppen, och huvudvärk får man också gärna om man sover för länge, som om det inte räckte med hungern. Förresten har jag fått ont i halsen också. Jag känner mig allmänt sjuk, svag och jävlig. Fast nu har jag duschat så jag är i alla fall inte skitig längre. Men ändå. 

Jag är förbannad på sotaren som aldrig ringer och berättar om jag har fått det där jävla jobbet, han svarar inte i telefon heller. Och Gävle studentkår har skickat en påminnelse om kåravgift, det var för fan ett år sen jag var registrerad hos dom, vill dom bara jävlas? Jelena skjuter upp sin flytt till Uppsala så nåt band blir det inte än på ett tag. Jelena, jag saaaaknar dig! Jag var barnvakt åt Edith igår och hon kravlade bara omkring på golvet och skrek och skrek tills hon började hosta, hur tröstar man ett barn som inte ens låter en peta på det? Det gick bara högst tillfälligt med sagobok, ost, gosedjur med mera. Försökte bädda åt henne på soffbordet till och med. Till slut kom Stina hem i alla fall, Edith blev jätteglad. Jag med, ha ha... 

Jag har lånat Isabellas rum ett tag men nu kommer hon hem från Italien. Tillbaka till extrasängen... Hennes jävla hylla kollapsade helt plötsligt, alla hyllplan bara gav vika och alla mina grejer hamnade i en gigantisk köckenmödding på golvet. Jag höll på att få en hylla i huvudet också. Jag kunde ha dött!!!

En positiv sak är att a-kassan inte jiddrade med mig när jag ringde i dag. Jag har ju inte fått iväg min ansökan än fast jag blev arbetslös för tre månader sen, och nu har jag ett jobb. Hur fyller man då i blanketterna? Men det visade sig vara skitenkelt. Jag kunde inte tro att ingen ville jävlas med mig för en gångs skull. Så förhoppningsvis får jag ut dom där pengarna snart och kan betala tillbaka mina skulder och få pengar över att leva en månad. WOHO! 

FY FAN FÖR ATT FYLLA TJUGOFEM, TJUGOFEM! brukade vi sjunga för Ellinor. Nu har turen kommit till mig, nu är det jag som ska mobbas, ha ha. Födelsedagen började med att arbetsledaren sa typ "Det är lite upp till bevis för dig i dag, om du inte jobbar snabbare har jag ingen användning för dig". Snacka om att känna sig objektifierad. Men vad gör man? Man vill så klart göra en Tjenare Kungen, slänga korv på chefen och dra på punkspelning. Men det gör man inte. Man knyter näven i fickan, stegar in på fabriksgolvet efter fikarasten med Eye of the tiger i huvudet och tar itu med tvätten på samma sätt som Rocky boxar ner sina motståndare i ringen. Och INTE som Maria i Sound of music. Notera!

Jag släpade med Carro till Gröne Jägaren där jag sjöng Anachy in the UK, för att sedan totalt förverka min cred (om jag nånsin haft nån) med att sjunga Tommy tycker om mig med Carro. Flashback Motala, 2004. Helena och jag på Brygget, samma låt, lika omdömeslöst då som nu. Och kul har man. 

På Västfronten intet nytt. Det vill säga arbetsförmedlingen i Vällingby. Dit har jag inte behövt gå på ett tag. 

Bostadsfronten: Det fina kollektivet i Stuvsta nobbade mig. Kanske lika bra, deras kök var som hämtat ur en katalog med inredningsporr. OK, det är klart att jag ville bo där. Men orka bry sig. 

Jobbfronten: Jag var sjukt lyckad på anställningsintervjun, om jag hade haft en psykolog skulle han ha gråtit av lycka. Nu lyder frågan: Vad betyder "goda referenser" från ett företag som har gett dig sparken? Jag blev så jävla speedad efteråt att jag var tvungen att snacka med nån, fick tag i J-Lo som satt i parken och käkade kladdkaka och hallonsoda. Han hade hyrt en motorsåg för att såga upp tilluftsventiler i en kunds fönster. Öh... Kan detta verkligen vara sotarens kompetensområde? Fan vet... 

Röd revolutionär front: HA HA HA! Där är jag inte med. Om det finns. "If you want to join the People's Front of Judea, you have to really hate the Romans!"

Jag har haft alldeles för mycket känslor på sistone, vilket jag borde vara tacksam över, det känns fan som att vara 16 igen, inklusive punkromantiken, men det är fan för mycket. Så mycket liv som man inte vet vad man ska göra av. Man har ingen att snacka med. Och hade man det skulle dom be en hålla käften för att man snackade för mycket. Kreativiteten hittar inget utlopp, inget som slutar med frid i alla fall, så man fortsätter nästan snubbla över folk på gatorna för att man rör sig alldeles för fort framåt, inte för att man har bråttom utan för att man är otålig, önskar att det fanns nåt fantastiskt bakom nästa hörn som kunde mäta sig med sina känslor, blir till slut frustrerad över att inte hitta nåt utlopp. Vad är det man vill? Skrika? Måla? Sjunga? Hångla? Kasta sten i glashus? Man vet inte riktigt vad som är kreativitet och vad som är destruktivitet. Det kanske är samma sak. Och det är - punk?

Skrivarmötet i Motala var inte kreativt utan konstruktivt, jag hade svårt att sitta stilla och längtade ut till den blå himlen och solen och dom fina gula löven, fast jag inte visste vad jag skulle göra med dom, fast jag kanske skulle spricka av livslust om jag försökte mig på att smaka på ett moln. Vi köpte två vinboxar, var arton personer men dom drack dåligt så det blev mycket över till mig... En hel massa. Vin är bra, då kan man inte motstå lusten att prata och skiter i om folk lyssnar eller inte. Stackarna. Jag vågade till och med ställa mig upp och sjunga en sång. 

Sen åkte jag hem till mor och far. Rufstott hade saknat mig som fan, han hoppade upp i mitt knä och buffade mig i ansiktet och var bara helt underbar. Tjock hade han blivit också. Eller? Hur som helst är han en väldigt ståtlig tiger. Jag älskar att vara hemma, men det varade ju inte länge och jag kände mig sorgsen som fan när jag var tvungen att ge mig iväg och sätta mig på ett tåg och se mörkret sänka sig över konungariket Sverige. Tåg som färdas genom natten, man kan ju bli deppig för mindre... Särskilt när nån jävel har snott ens plats, ha ha. Då snor man nån annans plats, och frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. 

Igår råkade jag gå vilse i bloggvärlden och genomgick en djup kris. Världen består ju företrädelsevis av idioter. Nån som garvar åt att han och polarna satte på nån Svetlana nere på Sunny Beach på semestern. Högeranarkister som tycker att skatt är stöld och gråter över förtrycket som kommunist-Sverige utsätter dom för genom detta. Och socialister är dumma, lata och oförmögna att förstå att man måste så ett frö för att få en planta. Öh... Man nog fan kan vi odla cannabis i alla fall? Miljöförstöringen är ett medelklassproblem för dom som inte har nåt bättre för sig. Ökat bensinpris leder till ekonomiska problem - alltså är alla miljöproblem en bluff. Och så har vi Johan Norberg. Han ser ut som nån jävla cool dekadent 1800-talspoet ibland, men det hjälper liksom inte. Jag borde hålla mig borta från upprörande åsikter, men samtidigt vill man ju inte verka inskränkt och om man ser en överkörd grävling så nog fan dras blicken dit. Och det är ungefär så internet funkar. Men även om det finns mycket idioti så finns det ju annat också, så man börjar fundera. Så jag började nästan tjuta och var på väg att ringa Reinfeldt och säga upp mina medborgerliga rättigheter, för jag vet fan ingenting, jag är för dum för att rösta och jag är alldeles för mänsklig för att ha en bestämt åsikt. Eller också läser jag nationalekonomi och stadsvetenskap så att jag kan hänga med. Eller så kan jag ju försöka ta mig rätten att tycka nånting ändå... Kanske. 

Sen finns det ju människor som är fullkomligt sjuka i huvudet. Såna som verkligen blottar mänsklighetens mörka hjärta. Såna som använder sin yttrandefrihet till självmordsguider och våldsporr med grisar (såna man gör julskinka av, inte mansgrisar). Då är det skönt att gå på husmöte. Att sitta i en ring runt bordet och vara demokratiska, prata människa till människa utan att nån blir mördad, våldtagen eller ens förolämpad. Dock kommer vi allihop att få cancer. Radonmätningen visar 6000 (sex tusen!) bq i tvättstugan och typ 800 i sovrummen. 200 är visst gränsvärdet. Och golvet äts upp av mögel. Dom funderar allvarligt på möjligheten att riva skiten och börja om på nytt. Lite som Pol Pot tänkte i Kambodja, eh... Om dom bestämmer sig för att riva ska jag göra såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=Jwm1xkExlG4

Årets virus- och bacillkongress varade i typ en vecka. Ett tag kliade det i halsen, näsan, bihålorna och hela jävla ansiktet dessutom. Jag vet inte om jag mådde så dåligt som jag kände mig. Jag gillar ju att tycka synd om mig själv. Men ja, det var ett helvete. Efter jobbet ville jag bara dö. Eller dödas. Men man kan inte offra 600 spänn efter skatt för att vara hemma en dag och må dåligt när man lika gärna kan må dåligt på jobbet. 

Skulle träffa Jelena i fredags. Först gick jag till Swahili Bob och vågade faktiskt snacka med dom om min chestpiece. Jävla projekt. Och jag har fortfarande inte fått iväg brevet till James V Hart. Vad fan, jag kan skriva till Gary i stället, han kanske har manuset till Dracula liggande nånstans. Åh Gary! Ursäkta... Jag har fortsatt på temat med Gary Oldman-presenter till Jelena. Men jag säger inte vad det är (Ja, OK, jag dödade honom och stoppade upp honom). I alla fall så hade jag en massa tid över. Biblioteket eller krogen? Hm, på biblioteket finns ingen öl. Och så säger dom att man kan bli alkis om man är arbetslös. Arbetare borde vara mer i farozonen, efter en hård vecka vid maskinen vill man bara fira lite och uppnå ett tillstånd av total lycka. Å andra sidan vill man inte spendera en hel söndag med att vara trött och tycka synd om sig själv. Så nej, jag orkar faktiskt inte bli alkoholiserad.

Det var i alla fall tur att jag hade druckit lite öl så att jag vågade sjunga mina nya låtar för Jelena. Hon slog mig inte i huvudet utan gillade dom. Hon tyckte dock att bandnamnet "Proletariatets diktatur" var trying too hard... Vilket det så klart är, särskilt om man är rabiat demokrat med anarkistisk läggning som jag är. Mer erkänn att det vore lite kul? Som i ett jättestort skämt alltså. Missförstå mig inte nu... Råkade gå in på McDonald's och säga "Jag vill bajsa!". Alltså, jag ville ju köpa biljett till toaletten, men det är ju inte riktigt normalt att vara så frispråkig. Jag hamnade i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning. 

Var barnvakt åt Edith i helgen, hon är så himla fin. Hon grät en del men hon slutade rätt fort. Helt plötsligt började hon skratta åt nånting. Nico fyllde år så vi hade sjukt punkkalas. Alla som var på kalaset var tvungna att vara sjuka och ha punkkläder på sig. Topper och Samson slet glatt sönder sina kläder. Jävligt snyggt blev det. Jag gick och handlade med Edith och hon däckade totalt i vagnen, det var väldigt praktiskt när jag gick omkring i affären. Fan, jag vill ha ett eget barn. Men vem ska vara den andra föräldern? En är fan underbemanning. Ska man skaffa barn med folk man älskar eller folk man gillar? Är det OK att gå på krogen ibland i stället för att ha fredagsmys med ungen? Det där med varannan vecka verkar praktiskt... Nä, jag är nog ett själviskt svin. Men jag är ju en sån fin mamma ju...

Resten av helgen var skit. Jag ville fan inte skriva, vill inte göra nåt. Man börjar klättra på väggarna och ringer folk fast dom svarar inte, och ingen är online, och man är sur som en lämmel för att inget händer NU. Ska man skriva en låt? Nä, jag har redan låtar så det räcker, nu gäller det att hitta replokal. Och bostad? Fan, man sår lite frön här och där och hoppas att det ska bli nåt. Man väntar på mail och telefonsamtal och blir allmänt sur. Jag har hittat ett hus med 8 rum i Älvsjö. Först trodde jag att det skulle bli nåt, helt säkert. Sen blev jag helt övertygad om att det hade gått åt helvete. Men nu är det tydligen en annan tjej som har tagit över befälet och har en grupp som ska flytta in, men dom behöver nog mer folk. Jag kan dock inte få tag i henne. Fuck it. 

Och så jobb. Fan fan fan! RÖVEN! Jag ringde och trakasserade sotaren förra fredagen. Han sa att verkmästarn skulle komma tillbaka på måndag och att han skulle kontakta mig i veckan. Gjorde han det? Nä! Jag börjar tappa tålamodet. Ibland känner man bara "ta mig härifrån för fan!". Att man inte orkar stå där vid mangeln en enda timme till. Å andra sidan finns det andra möjligheter att ta sig ur tvätteribranschen. Nu har dom erbjudit mig att ta truckkort för halva kostnaden. Men jag kan inte säga ja förrän jag vet hur det blir med jobben jag har sökt. Så det gör inte saken bättre. Och när jag tänker efter, även om det vore kul att köra truck så blir det säkert äckliga nattjobb på posten, 18 timmar i sträck eller nåt. Bra betalt, vadå då? Vad är drivkraften för att jobba om man inte vet vad man ska göra med pengarna? Jo förresten, jag ska tatuera in "Fredrik Reinfeldt är en rövhatt" i pannan. Väl investerade pengar!

Mitt jobb är faktiskt inte skit. Det är bara det att jag har varit så jävla sjuk. Men nu har jag fattat hur man höjer volymen på radion i mobilen. Så nu kan jag lyssna på radio när jag jobbar. Så allt är egentligen helt underbart, ha ha. Och mitt jobb är en kompost. Som det växer saker ur. Förra veckan skrev jag två låtar, stod där vid mangeln och sjöng fram dom bara sådär. Inte fan kan man vara kreativ om man sitter hemma och tänker "Nu ska jag vara kreativ". Det är därför man ska plåga sig själv om dagarna. För att konst föds ur lidande. Öh... Nä. Men den kan födas ur tristess, när tankarna flyr från den situation man befinner sig i. Det gör mina tankar jämt, men hemma funkar det fan inte. Det verkar som om jag skapar bäst när jag är upptagen. 

Jo, mitt jobb är visst skit. Man får så jävla ont i ryggen, det går inte att komma ifrån. Har man tur får man inte seriöst ont förrän det är två timmar kvar. Men det räcker rätt bra det med. Jag hatar fan att åka hem och gå genom skogen. Lidandet är liksom inte slut när man slutar för dagen, man måste ta sig hem också när man är trött, hungrig och själsligt död. Egentligen är jag i rätt bra form, har blivit hyfsat bra på att sova, men man har som sagt ont i ryggen och det jävliga är att man känner sig så jävla slut i huvudet på nåt sätt. Själsligen död, ha ha. Och potentiellt jävligt irriterad. Då är det skönt att komma hem till en massa gosiga katter och gulliga barn. Fast inte när dom spelar munspel jättehögt. Barnen alltså, inte katterna. Om jag hör höga ljud vill jag grina. Men vad fan, det är i alla fall coolt att vara arbetare. Folk skryter om sina karriärer men det är ganska bra gjort att orka hänga lakan hela dagen också. Faktiskt. Hur skulle det se ut om vi inte gjorde det? Va? Va?

Men ibland drabbas man faktiskt av kreativt overload. Eller ett överskott av liv, snarare. Häromveckan fick Fatima bjuda mig på rom, men ironiskt nog gjorde det mig bara piggare. Och sen när vi hade haft skrivarmöte en kväll var jag så jävla uppe i varv att jag inte kunde åka hem. Kändes som om jag aldrig skulle kunna sova. Jag hade alldeles för mycket att känna. Jag gick på Katarinavägen och kollade på det svarta vattnet och alla ljus och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det var alldeles för vackert. Men eftersom det inte fanns nånting att göra så tröttnade jag snart och blev lite bitter på att wasta så mycket fina känslor. Somnade inte förrän 1, en jävla katastrof, ha ha. 

Sen på fredagen var jag halvdöd, jag var sjukt trött och efter jobbet ville jag bara ramla ihop i nåt dike nånstans. Men jag fikade med John, pratade i 150 km i timmen och efteråt kände jag mig hög som ett hus. Gå hem och sova? Aldrig i livet. Jag gick till Carmen, och där var det väldigt fullt så jag tvingades sätta mig bredvid två killar som tyvärr var idioter. Dom var så dryga att det nästan var roligt. Efter ett par öl började jag prata väldigt mycket. "Ursäkta, men vem konverserar du?" undrade den ena. Sen skulle dom gå, sa att dom inte skulle ta upp min tid mer. "Hm, det verkar som om du menar tvärtom, att jag tar upp er tid" sa jag. "Jag menar vad jag menar, om du vill tycka nåt annat så varsågod." Ha ha! Sen gick jag till Klubb Gås där tröttheten kom ikapp mig, så jag blev vänligen tillsagd att ta lite luft. "Gå hem menar du? Ja, det kanske är lika bra" tyckte jag. Men där ute träffade jag ett par punkare och började ragga bandmedlemmar. Vi gick in och drack mer öl, när bartendern inte ville servera mig mer bad jag dom andra köpa öl åt mig i stället. Det var en dålig idé. Jag hade väldigt kul men blev så full och dum att jag tog en taxi hem för 260 spänn. Svååårt... Och hur kom det sig att jag kom hem vid halv 7?

Nästa dag forsatte jag ånga på som ett jävla godståg fast jag knappt hade sovit nånting. Hamnade i en intressant men också rätt sjuk diskussion. Blev i princip tillsagd att jag borde älska det här systemet, för utan det skulle jag inte ens haft en potta att pissa i, i princip. Öh, utan vänstern skulle vi inte heller ha några pottor. För då hade dom rika haft alla pottor. Men ja, den svenska välfärden är ett resultat av kapitalism i kombination med välfärdspolitik. Men det var det förflutna det. Framtiden kanske kan se annorlunda ut. OK, jag hatar inte borgare. Så länge man är en gammal hederlig socialliberal är det OK. Men jag kan inte med folk i stil med Fredrik Federley eller von Holstein som blir helt tårögda så fort dom pratar om den fria marknaden. Som verkligen älskar systemet, som tycker att storföretags investeringar i tredje världen är det vackraste som finns för att nya jobb skapas och människor lyfts ur fattigdom. Visst, det är bättre att tjäna svältlön än ingenting alls, men det finns ju grader i helvetet. Det är fan ingen ursäkt för att spruta bekämpningsmedel över folk så att dom får cancer. Och högern älskar att prata om frihandel, men vad menar dom egentligen? Menar dom frihandel enligt WTO som går ut på att slå sönder inhemska marknader och kräva sämre miljöskydd och arbetsrätt eftersom det är "handelshinder"? Och ja, det är ju jättebra att privatisera vattnet och chockhöja priserna. Kapitalismen är jättefin. Hela tiden, faktiskt. 

Jag missade första fackmötet med syndikalisterna i dag. För mobilen dog så jag kunde inte ta reda på var det var nånstans... Vilket stod i medlemsbladet men jag är ju alltid förvirrad och ställer till det. Fackmöte känns sådär upphetsande. Om ni tror att syndikalister bara bråkar och har skoj kan jag berätta att dom ska ha en utflykt till ett naturreservat och ägna sig åt fågelskådning. We're wild-eyed, crazy, big-bottomed anarchists!

Jag har känt mig nojig inför min födelsedag. Det är ju inte så att jag drömmer om att göra karriär och hitta en rik snubbe och skaffa välartade barn, men det finns ju annat man drömmer om. Och ju äldre man blir desto mindre OK blir det att vara som man är. Även om 50-åringa sångerskan i punkbandet Texas Terri är en inspirerande förebild. I alla fall kan jag väl känna mig nöjd, just nu har jag ett jobb, visserligen timanställd men jag har ju fan jobbat varenda dag i en månad nu, jag har äckligt hög lön (säger jag som är van att leva på 5000 i månaden) och jag har tak över huvudet och blir inte utslängd, även om jag måste skaffa nåt nytt. Jag och Jelena ska bilda världen bästa punkband och ge dom jävla rövhattarna vad dom tål. Jag har en sjukt cool garderob. Och i ett anfall av ren tristess kapade jag av mig halva håret, nån sorts undercut/tuppkamsvariant (Nej, jag har inte ålderskris). Det är fortfarande en prototyp, öh... Det blir nog bra. Det här skulle inte ha hänt om inte Åhléns hade tvingat mig att färga håret svart och tråkigt. Det kanske var lika bra. Eftersom jag av princip inte ångrar nånting så måste det ju vara bra. Jag lyckas ändå inte ångra nåt även om jag försöker. Nu kanske brudarna kommer ragga på mig, ha ha. 

Man kan känna sig väldigt tragisk om man är ensam på sin födelsedag, eller om man inte får några presenter. Ja, prylar är ytligt, men en present är ett bevis på vänskap. Nära vänner brukar ge varandra presenter. Alltså, får man inga presenter har man inga nära vänner. Men jag har fått en ikon av Jelena och Carro ska bjuda mig på bio på fredag. Sen ska vi öla. Karaoke på Gröne Jägaren, någon? Hm... Jag har aldrig påstått att jag är sofistikerad. Det är roligare så. 

Det är alltså Alexander Bards motivering till att han numera kallar sig socialist. Typ. För människan är ett socialt djur som är beroende av andra. Han menar att människan är det enda djuret som blir glada av en viss kemikalie i hjärnan när dom umgås med andra artfränder. Vi är bara kroppar, våra känslor är bara kemikalier, verkligheten är hypermateriell och där finns ingen plats för vare sig individualism eller humanism. Ha ha, han är rolig han. Kanske hade passat bra i röda khmererna? Eller nån annan grupp som vill slakta folk för "det allmännas bästa". Man kan ju skratta åt det, men hans tankesätt låter lite farligt. Individualism och humanism är grundstenarna i min livssyn, what the fuck. Ingenting är mer värt än individen. Varje ideologi och varje kollektiv sammanslutning kan bara vara till för individernas skull. Att jobba för "det allmännas", "artens" eller "folkets" bästa går fetbort för min del, thank you very much. Det slutar alltid med att nån får sätta livet till. Å andra sidan tror jag att Alexander Bard är ganska harmlös, hans värsta brott mot mänskligheten är BWO och sånt kan man ju överleva. När allt kommer omkring så gillar jag att världen är full av knasbollar med knäppa åsikter som dom inte är rädda för att framföra. Fast det är klart... Mest blir man ju förbannad, på Blondinbella, folk som tycker att en riktig man ska sätta på thaihoror och von Holstein som tycker att man ska säga upp sig och "välja" ett annat jobb om man inte får gå på toa på fabriken. Yttrandefrihet är fint men det gör en så jävla förbannad ibland... 

I dag har jag manglat hela jävla dagen (och då menar jag inte gitarrmangel, tyvärr). Det första bemanningsföretaget dumpade mig ju, så nu har jag hittat ett annat. Eftersom jag sa bestämt nej till det hemska jobbet med paketen blev det tvätteri i stället. Alltid lika sugigt att börja på nytt jobb, man skriver ner vägbeskrivningar som man sen inte fattar nåt av, men oftast har man ju tur och hittar stället, sen får man försöka leta reda på nån tomte som bestämmer och ta reda på vad man ska göra egentligen. Hur lunchsituationen ser ut har man heller ingen aning om. Första dagen på Refix hade jag matlåda, men blev tvungen att äta ute när vi sanerade en bilverkstad. Den här gången hade jag ingen matlåda och blev tvungen att älga iväg till tunnelbanestationen där jag lyckades komma över en dassig grekisk sallad, sen glufsade jag i mig den medan jag försökte ta en genväg genom att typ klättra nerför ett berg. Jag fick barr i maten, ho ho. Men jag kom bara fem minuter för sent. En halvtimmes lunch är lite i minsta laget. Och jag misstänker starkt att dom räknar bort rasterna från den betalda arbetstiden, trots att man har rätt till fem minuters paus per timme. Ring Wanja Lundby Wedin! Blockad! Strejk! Revolution! Ha ha... 

Det var i alla fall ett schysst jobb som en apa kunde ha gjort lika bra som jag. Det känns bra, då slipper man bli nervös över att göra bort sig. Det krävs inte så stora ambitioner för att mangla lakan. Men ärligt talat, är det inte lite meningslöst att mangla? Jag hade aldrig gjort det förut i hela mitt liv. Gör det nåt om lakan är skrynkliga? Mig gör det inte ett piss, men jag kanske är en äcklig bohem. Hur som helst, att tvätta lakan från sjukhus är jävligt viktigt även om det kanske inte är så spännande. Det är rätt soft att jobba som en robot och slippa tänka, men man lär ju tröttna efter ett tag. Och jobbar man i några år får man förslitningsskador i handleder och axlar, måste opereras, förvägras sjukpenning av försäkringskassan och hamnar i The Twillight Zone. "Du har inte fått permobil heller? Det är borgarna!" 

Mamma var här i helgen och vi gick på Skansen och kollade in björnar och älgar. Hon lämnade efter sig en jättestor ost, så nu är min försörjning säkrad ett tag framöver. Jag är faktiskt inte luspank än, och snart kommer lönen. I alla fall lite lön, a-kassan kommer inte att hinna komma men what the fuck. Jag har försökt leva på husets gemensamma förråd av baljväxter och havregryn samt försökt baka mitt eget bröd fast jag VET att jag är skitdålig på det. Jag menar, man skulle kunna donera det till AFA så skulle dom kunna kasta det på nassarna. Så hårt är det. Men det är skönt att inte ha några pengar och upptäcka att man överlever, att man inte behöver några tusen mellan sig själv och verkligheten för att inte få ångest. Jag köpte en topp för tio spänn igår som jag gjorde om till en sjukt snygg punkkreation. Vad fan, man kan ju inte köpa sina kläder på Blue Fox. Det kan ju dekadenta metalmänniskor och emobarn göra. DIY! Jag föredrar att leva på andras rester. Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann?

(Isbjörnar skiter inte alls i andra isbjörnar. Forskning visar att djuren är precis som vi, att det bara är gradskillnader mellan oss. Enda artskillnaderna är att dom inte kan bli kära, ägna sig åt religion eller matlagningsprogram. Men dom kan hjälpa varandra, sörja och känna lycka precis som vi.) 

(Det här blogginlägget tillägnas kamrat Jelena - min moderathatande, Stalin-våldande vän, Lao från anarkafeministkollektivet i Berlin, Davis samt Gary Oldman i Airforce One där han terroristar skiten ur Harrison Ford som spelar USA:s äckliga krigförande president.)

OK, i dag har jag varit på den sjukaste anställningsintervjun nånsin. Det var ett bemanningsföretag - bara en sån sak. Pimps som hyr ut dig per timme. Woo! Jobbet var nån form av verklig tetris där man ska sortera 40 kilo tunga paket som matas fram på femton olika löpande band. Som du ansvarar för själv, alltså. Eller 30 om det är mycket att göra. Öh... Varför inte nöja sig med typ - ett? Hinner man inte sortera paketen i tid fylls det bara på mer och mer tills en röd lampa börjar blinka med tillhörande skojig alarmsignal. GAME OVER! GAME OVER! DU ÄR DÖD! När det blinkar över tio av dom femton banden eller varför inte allihop, det är då folk bryter ihop. Det här är alltså vad dom berättade för oss. Samt att folk svimmar, får näsblod, kräks och återvänder gråtande till firman och lämnar tillbaka sina arbetskläder. Man bär 7 ton och springer två mil på en natt. Eller dag, om man nu har sån tur att man får jobba dag. 

"Man får en natt på sig att visa vad man går för, och då måste man leverera till 110 procent. Klarar man testet måste man fortsätta hålla den nivån, alltid leverera till 110 procent. Det finns inte att man har ont i lederna eller huvudvärk, kunden har betalat för en service, inte för att man ska gå runt och ha ont i huvudet. Sånt kan man göra när man är fastanställd. Vi är ett bemanningsföretag, det enda dom behöver göra för att bli av med er är att ringa till oss och säga 'Jag vill inte se den här personen här igen'. Men det är lätt att bli favorit, det gäller bara att visa att man är intresserad, att man tycker att det är kul att jobba. 'Det är så kul att jobba på Coca Cola! Hur funkar den här maskinen, vad händer med flaskorna här?'

Hela tiden när jag satt där kände jag nästan att det ryckte i mig, att jag ville visa huggtänderna eller knytnävarna eller ställa mig upp och skrika "JAG TÄNKER INTE TA NÅN JÄVLA SKIT FRÅN ER ERA JÄVLA KAPITALISTHOROR! SUG MIN PURJOLÖK, AAAAAAH!" Men jag kände mig också helt naiv där jag satt och tänkte - "Men varför måste banden gå så fort? Kan dom inte sakta ner tempot lite?". Jag vet mycket väl varför banden måste gå så fort så att folk får psykbryt. Det är för att det här bemanningsföretaget har vunnit en upphandling om att förse kunden med personal. Och lyckas dom inte få sin personal att fullständigt jobba skiten ur sig så kan det hända att det finns nåt annat företag som lyckas hitta mer desperata individer och vinner nästa upphandling. Företagsledningen är alltså bara rädda för att företaget ska gå dåligt och dom ska förlora sina jobb. Och den jävla kunden är antagligen rädd för att nån annan ska kunna leverera paket snabbare än dom. 

Alla är rädda, för alla tävlar. Det blir bara värre och värre, det kan jag ge mig fan på. Bemanningsföretagen verkar ploppa upp som svampar ur jorden. Att hyra ut en människa, låter inte det lite skumt? Men dom kan inte fastanställa säger dom. För i dag ska allting vara så förbannat flexibelt, on demand för fan. Men fatta, det är inte naturligt att jobba på natten och det är få arbeten som är nödvändiga att utföra då. Det handlar bara om girighet, att allt ska gå snabbare, att allt ska kunna fås NU (nej, jag kan inte säga att jag verkligen behöver en falafel när jag snubblar hem från krogen klockan fyra på morgonen, det är bara en bonus). Och arbetsköparna har alltid velat kunna dumpa folk hur som helst. Dom stackarna klagar över arbetsrätten, vad fan, existerar den ens för den som är uthyrd? 

Jag tycker överhuvudtaget att det är jävligt skumt att vissa har bestämt att dom äger bitar av jorden och kan utnyttja den hur dom vill. Och att folk måste kämpa för att vara värdefulla för samhället fast det borde vara en rättighet. Folk tjatar om att man ska "göra rätt för sig", men det verkar visst vara OK att bara ärva en massa jävla pengar och låta dom "växa", pengar växer inte på träd men dom kan tydligen växa av sig själva. Och dom rikas skattefusk talas det sällan om, det är bara bidragsfuskarna som ska sättas åt fast dom flesta antagligen behövde dom där tillfuskade bidragspengarna ändå. Den största plikten i livet är "att göra rätt för sig", ett jobb är ett jobb, spelar ingen roll om man ringer runt och säljer nåt jävla pissigt bantningsmedel eller tillverka äckliga stadsjeepar eller små plastleksaker som ingen jävel behöver, jorden håller för fan på att gå under men det viktigaste är att du har ett JOBB och att EKONOMIN hålls igång. 

Nä, då är det fan bättre att ockupera ett hus och leva på vad man kan hitta i containrar. Inte tära på jordens resurser så jävla mycket. DET är viktigt! Viktigare än att "göra rätt för sig". Vad tror du att jorden tycker om dom jävla kemikalieindränkta plaggen som dom säljer på H&M? Och herregud, det borde vara kriminellt att åka till Thailand på semester och skita ner atmosfären. Herregud, DET STRUKTURELLA VÅLDET! Och så blir folk upprörda när folk gör blockader och hindrar folk från att utöva sin fria rätt att konsumera, eller om nån pangar en fönsterruta på en bank. Inte för att det är nån större poäng med det, men ändå. Vem är mest våldsam?

Jag är inte arbetsvägrare, jag är inte ens arbetsskygg om det rör sig om ett schysst jobb. Men folk blir allt mindre schyssta nuförtiden. Det räcker inte att ha ett ärligt uppsåt och försöka göra sitt bästa. Du ska ta "egna initiativ" vilket inte bara betyder att du ska göra det som är obvious utan även läsa ledningens tankar och göra det du ska innan dom behöver fråga. Ursäkta, är det inte lättare om man är lite schysst mot sina anställda och förklarar exakt vad man förväntar sig av dom i stället för att bara kräva att man ska "visa framfötterna" och en massa annan klyschig skit. You know, det är ingen dålig idé att få folk att känna sig trygga. Men det är klart, man vill väl ha folk som pallar lite psykisk press. 

Jag bara frågar - vilka fan är dom att kräva nåt av mig? Bara för att dom har kapitalet och makten kan dom köpa min tid för pengar, låta mig göra vad skit som helst och kräva att jag ska älska det. Just det, numera krävs det inte bara att man gör ett schysst jobb - man måste ÄLSKA det också. Och vara glad. Alla måste vara så jävla glada. Vad betyder det? Måste man vara glad jämt eller ofta, räcker det med att spela eller måste man vara uppriktigt lycklig? Herregud, tänk om man inte har några andra ambitioner än att ha ett soft liv och vara med folk man gillar?

Nu senast såg jag ett städföretag som ville att den anställde skulle vara "kreativ för att hjälpa oss att utveckla företaget". Men ursäkta, vad fan menar dom med det? Och var tror folk att dom kan hitta folk som är genuint intresserade av att fylla på kaffeautomater, vända hamburgare och tvätta folks strumpor i Danderyd? Men numera måste man vara intresserad, det räcker inte att göra som man blir tillsagd. Man ska vara "lojal". Herregud, vem kan känna lojalitet mot nån som när som helst kan ge en sparken, som inte är ett piss intresserade av dig om du inte presterar så mycket som dom vill? Du vet mycket väl att dom bara vill utnyttja din arbetskraft, varför måste du spela och låtsas att du bryr dig om företaget? Man kan vara lojal mot arbetskamrater, inte mot ett företag. Man kan leva i symbios - ge dom vad dom vill ha så får du vad du vill ha. Men det är en falsk trygghet, tar du bara ett snedsteg vill dom inte veta av dig längre. 

Och det heter inte "medarbetare" utan "arbetare". Det heter inte "arbetsgivare" utan "arbetsköpare". Och tro inte att dom vill dig väl. GÅ MED I FACKET! Annars kommer du definitivt att bli rövknullad och tvingas gå bärsärkagång med ett järnrör och vråla "THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FUCK A STRANGER IN THE ASS!". 

(Jag blev visst lite carried away. Om ni undrar ska jag tillbaka på ytterligare en intervju, men detta gäller andra arbetsuppgifter. No human tetris for this bitch!)

(Och nej, det blir inga bilder den här gången. För det går inte att ladda upp på den här jävla kukdatorn. Så var det med den saken.)

OOOOOOH, SWEET CHILD OF MIIIIINE! Fråga inte vad jag håller på med. Jag tror inte att jag ska använda dessa solbrillor offentligt i alla fall...

Karro och Björns bröllop var jättefint. Dom sa ja och sen åt vi middag. Ungefär så. Jag fick "jag måste gifta mig"-komplex. Inte för att jag bryr mig om samhället jävla normer, men ärligt talat verkar det rätt soft med äktenskap - om det funkar. Jag menar, vem orkar älska flera personer? Så jävla kul är det inte att göra slut och sen har man en massa ex som ligger och skräpar överallt. Jobbigt fan.

Åkte till Annica sen. Blev jagad av den kristna högern och nästan uppkäkad av en pitbull som hette Amstaffen. Det finns i alla fall ett korn av sanning i detta, men inte mycket. Charlie var lite asocial och gömde sig under sängen hela tiden, hon kanske längtade hem till sin nya matte. Hennes valp däremot var översocial. Han bara hoppade på mig, la sig tvärs över mig och försökte dregla på mig. Han är ju inte direkt nån knähund längre. Han är sjukt stor.



Dom tror att jag ska kasta bollen... Mohaha!

Jag hatar att vara svensk. Vi blir bara förnedrade hela jävla tiden. Först i schlagerfinalen och nu i fotboll. Jag tycker vi invaderar Spanien. Vi ska i alla fall invadera Ryssland om vi förlorar i morgon. Ingen har lycakts inta landet utan att frysa ihjäl, men nån gång ska väl vara den första. Jag tycker att nationalism är fånigt, men när det gäller fotboll, då jävlar.

Jag försöker söka jobb, men det är inte så ångestfyllt som man kan tro. Det finns faktiskt riktiga jobb att söka, som brevbärare och brandsanerare. Annars kan man tvätta brandslangar eller sälja sexleksaker, men det är, öh, skumt... Kanske ligger förklaringen till att det finns så många jobb i att kategorin "arbete utan krav på yrkesutbildning" är borta och att den var en loserkategori som ingen ville lägga sina jobb i. Nu finns bara "arbete utan krav på erfarenhet" vilket i och för sig är en mongokategori eftersom den rymmer allt från McDonald's-apa till nyutexaminerad civilingenjör. Men ändå. Det kanske kom nåt bra ur det här? På måndag ska jag gå till arbetsförmedlingen i Vällingby. Det kommer att bli en deprimerade upplevelse eftersom jag faktiskt vill ha jobb.

Igår blev jag helt jävla deppig och fick jobbabstinens, så jag gick ner till pannrummet och sotade ur pannan. Konstaterade att rökgaserna går upp genom ett spjäll som bromsar upp, sen in genom konvektionsdelen som består av fyra tuber och sen ut i förbindelsekanalen där det också finns ett spjäll. Och sen ut i skorstenen. Det var sjukt mycket aska överallt och jag drog i mig en hel del. Skitig blev jag också. Och den där jävla Bellman tyckte att jag var oengagerad. Jo men visst. Förresten är jag sjukt bra på att backa också, jag kan ta mig fan backa in i parkeringsfickor bara genom att kolla i sidospeglarna. Fuck you.

Och så är det a-kassan. Say no more. Mitt problem är att jag ska fortsätta på skrivarkursen i höst. Och då kan a-kassan säga att "nej men du har ju sommarlov, det blir inga pengar". Trots att det bara är en hobby och att jag inte får nåt mer studielån. Jag har ju faktiskt bevisligen pluggat och jobbat samtidigt. Men även om man tycker att jag helt klart borde få pengar så kan man aldrig lita på våra äckliga myndigheter. Jag menar, i dessa tider av borgerligt styre gäller inte sunt förnuft längre. Vi har ju alla hört skräckhistorierna. Så nej, jag litar inte på dom.

Jag håller på att packa nu. Alla kläder jag faktiskt kan tänka mig att ha på mig tar bara upp halva ryggsäcken. Det är därför det är bra med korta kjolar. Nu är det bara en vecka kvar tills jag ska flytta till Vita Hästen. Det känns lite nervöst. Men här kan jag ju inte sitta och glo resten av livet. Jag frågar mig vad jag egentligen har gjort dom senaste tre månaderna. Svaret är att jag inte har en jävla aning. Jag gick i alla fall på skrivarkurs. Sen sov jag väl en hel del, satt framför datorn och kollade på TV. Och slösade bort lite tid på att vara emo och jävlig, samt köpa leopardmönstrade grejer på Tradera och kolla på Battlestar Galactica. Ungefär så.

Som Gary skulle ha sagt... :D

Folk kanske tycker att det är onödigt att bo i Stockholm, eftersom man faktiskt kan åka till dit... MEN det är inte så jävla kul. Det tog mig sammanlagt sex timmar att ta mig fram, susade fram med bussen på motorvägen i halvdassigt duggregn och oändlig grådaskighet, och synen av Södertälje och annat äckligt gjorde inte saken bättre. När jag kom fram kände jag mig labil, frigid och lättretad. Eller nåt. Seg seg seg och ont i huvudet. Jag slafsade i mig tacos och Ipren och gömde mig sen under täcket i min hytt.

När det var dags att ge sig av till Globen och Nick Cave kändes det lite bättre. Jag träffade en gullig tjej från Jönköping som drömde om att krama Nick. Hon trodde att han skulle bli besvärad då. Hm, jag vet inte, jag tycker han är lite slimy, jag... Försökte ringa Jelena ett par gånger. Efter ett tag började jag ana ugglor i mossen. "OK, either she's dead, or she's a robot!" Eller så hade hon tappat sin mobil eller nåt. Fast jag hade ingen lust att inse fakta.

Nick var enligt en intervju "extremt sugen" på att spela dom nya låtarna live. Så man borde ju fatta vad man hade att vänta sig. Jag blev grymt frustrerad, han spelade liksom tio låtar från nya plattan. Man blir fan inte kär i en skiva för att den är allmänt välproducerad och trevlig lika lite som man blir kär i en kille för att han är snäll och social och det inte är nåt fel på honom. Så vad hjälpte det att jag hade lyssnat sönder den jävla plattan? Den är rätt bra, men det räcker liksom inte.

Till slut backade jag bort från den äckliga svettiga folkmassan och claimade en egen liten kvadratmeter där jag fick stå ifred och avnjuta The ship song, Into my arms, The mercy seat och annat fint. Men jag önskar att jag kunde känna lite mer. Spelningar är ett jävla helvete, man kan bli kissnödig, få ont i huvudet, bli hungrig, få ont i ryggen, eller som i detta fall vara allmänt sur på hela situationen. Och även om det blev en del bra låtar så blev det så uppblandat med ny skit att eftersmaken inte blev nåt vidare.

Jag gick ut och mumlade Lay me low i protest. Och alla äckliga människor som gick omkring och sa saker som "Ja, det var minsann värt varenda krona!". Varför måste just jag ha så jävla höga krav på världen omkring mig? Ensam var jag också. Jag vet inte, jag är nog extra känslig för tillvarons jävligheter. Om jag förväntar mig att nåt ska hända så blir jag jävligt besviken om det inte blir så. Och jag har inte träffat Jelena på ett tag. Inte Carro heller, det är alltid nåt skit på gång med henne, ha ha. I alla fall så tröstade jag mig med en falafel och sen kröp jag ner i sängen och kollade på Battlestar Galactica och var tacksam över att jag slapp ge mig ut och supa eftersom jag hade fått ont i huvudet igen och var rätt tom i magen. Fan, jag är som en jävla näbbmus. Dom behöver mat och vatten var tredje timme för att inte gå under.

På morgonen messade Annica och sa att jag inte kunde komma, för hon var sjuk. Eller rättare sagt ännu sjukare än hon var förut. Fan då. Ännu en sak som gick åt helvete. Nu fick jag inte träffa Charlie heller. Hon är så fin! Jag har lagt upp en bild på henne som skrivbordsunderlägg på mammas dator, lite psykologisk krigsföring, ha ha. Men nej, det blir nog ingen mer hund i den här familjen. Om Annica bara behåller henne är det väl OK, då kan jag träffa henne. Men om nån adopterar henne eller om hon avlivas... Fan då. Annica ska i alla fall lägga av med hunddagiset, och då kommer det ju inte en massa folk på besök som Charlie kan bita. Hon bits ändå inte så hårt...

Jag åkte hem och blekte håret i ett anfall av spontanitet. Allt är Jelenas fel, ha ha. Men det blev ganska skojigt. Det kanske vore soft att vara blond, men det är ett jävla jobb. Jag tror jag satsar på att bli rödhårig på riktigt i stället. Det är en spexig färg som livar upp tillvaron... Som Millan i Tjenare Kungen. "Bil bil, jag vill ha en bil! Bil bil, jag ska åka många mil!"





I dag har jag varit genuint ointresserad av allt, på gränsen till deprimerad. Det kan bero på att jag gick in på Platsbanken och letade jobb. Få se nu, slamsugare... Går nog bort. Annars kan man jobba med att iaktta tåg och bussar och se om dom går i tid. Det verkar schysst. Parkeringsvakt? I helvete, då måste man bråka med folk som inte vill ha parkeringsböter. Klart man deppar ihop. I ren desperation ringde jag sotarmästaren i Haninge, men han svarade inte. Jag har numret redo så att jag kan ringa när jag känner mig extra jävlig, till exempel är extra förbannad på dom jävlarna som gav mig sparken eller känner att det inte är nåt vidare att snart vara 25 och inte ha ett jobb. Man kan så klart vara effektiv i sitt jobbsökande, men tänk om man ringer alla distrikt på en dag och får nej från alla? Nej, nåt jävla hopp ska man väl ha kvar...

HAN ÄR UTE EFTER OSS! (insert soundtracket till Psycho) IH IH IH!

Ungefär här nånstans börjar man fantisera om att mala ner Fredrik Reinfeldt till köttfärs. Eller Maud Olofsson med sitt jävla tjat om bävrar. Jag är ingen bäver, jag är en aningen dysfunktionell och jävlig ungdom som behöver daltas med. Jag inser att regeringen inte kan fixa allt, särskilt inte jobb. Såvida vi inte införde nåt slags trevligt kommunistsamhälle där alla fick chansen att jobba, ha ha... MEN, får vi verkligen tillräckligt mycket tillbaka från staten med tanke på vad dom kräver av oss? Blir vi inte LITE mer screwade än vi egentligen borde bli? THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FUCK A STRANGER IN THE ASS!


 

 För övrigt har Apollo i Battlestar Galactica blivit tjock. Det är inte alls kul. Man behöver väl inte börja tröstäta bara för att mänskligheten håller på att gå under (och har dom inte ont om mat)? Ryck upp dig för fan!