kamratmatilda

Sjukt längesen jag skrev nu... Igen. Det känns skumt att skriva när man inte vet om nån läser... Vem som läser. Och så orkar man inte. Det finns verkligen ingen hejd på saker som jag inte orkar, ha ha. I och för sig orkar jag ju mer än förut. MYCKET mer. 

 

Jag håller var sak på sin plats. Det är inte särskilt rent här (det är inte jag heller oftast), men det är inget kaos. Jag har papperen i pärmar, sorterade. Full koll på fakturorna. Full koll på vårdkvitton och frikortsremsan som snart är full. Medicinen i dosetten. Viktiga tider inskrivna i kalendern. (Och källsortering i garderoben...)

 

Och jag äter. Jag har lärt mig äta fil så jag slipper koka gröt. Visst, ofta blir det färdigmat till middag, och när jag lagar mat kanske det blir nåt i stil med makaroner och falafel, men ändå. 

 

Jag lever i nån slags bubbla som känns ganska trygg, men det är helt klart så att livet utanför bubblan inte är att leka med. 

 

"Det är farligt där ute!"

 

Ha ha, det sa dom i nån gammal film som jag såg när jag var liten. 

 

Det är nästan häpnadsväckande hur otroligt initiativlös, tom och likgiltig man kan vara utan att må särskilt dåligt. Man vaknar, ligger och surar ganska länge och går till slut upp, käkar frukost... Slår på radion och plockar lite med saker, tänker att man lika gärna kan göra saker i morgon... Kanske gör nånting ändå, hör och häpna.

 

Eller så kanske man somnar igen framåt eftermiddagen och föraktar sig själv en smula för detta. Då går man en promenad. Men jag kan inte hitta skogen! Jag svär på att jag går samma väg som förra gången, men jag kommer inte ut i skogen. Hamnar bara i jobbiga villaområden. Jag svär på att jag hittade en skog där jag inte såg nånting annat än skog, där jag gick länge på stigen tills jag kom till ett fält där det satt en man i en skogsmaskin, sen hittade jag en vandringsled som ledde ända till Sörmland... Men dit gick jag inte. Jag mötte två personer på två timmar. Och en kopparorm. Och det var kanske ingen jättestor upplevelse men det var nåt jag behövde. 

 

Raska skogspromenader, fiskleverolja (intaget som omega 3-kapslar) och korsord. Ett recept för en bättre hjärna och ett bättre liv. På lördag vinner jag dessutom på Bingolotto (lotten vann jag på insänt korsord i lokaltidningen). So long, suckers... 

 

Men jag glömmer liksom att det finns en värld där utanför. Man skiter i att ringa folk. Tänker att man kan göra det nån annan dag. Förutom mammsen då. Ensam borde man väl känna sig. Men inte värre än att det kan vänta. Man kanske inte har nåt att säga ändå. Kanske bara säger "Vet inte" om nån frågar vad man har gjort sen senast. För man känner sig som en padda inuti. För att kunna umgås med andra måste man kunna planera i alla fall lite grann. Det går oftast inte bra. 

 

Jag och Carro lyckades i alla fall se Monsters vs Aliens och sen sitta och göra bort oss på Wayne's coffee med choklad (inkl marshmallows) och kaffe för min del... Ja ja, vi gjorde väl inte bort oss mer än att vi satt där och läste veckorevyn och pratade jättehögt och fjolligt och deklarerade att Ebba von Sydow måste dö och ojade oss över sexspalterna (hur märker man om ens kille är bög? Tja, om han blir ihop med en annan man så...) Carro måste jobba på sin GAYDAR! Förresten kanske vi ska bli ett radarpar inom stand up comedy, allt seriöst vi har företagit oss i våra liv har ju gått sådär om man ska vara ärlig, ha ha!

 

Jag har en dator som är snäll mot mig. Som jag köpte en gång för 11 000 (snälla lämna mig aldrig). Jag har en telefon som jag fick av mammsen när jag var inlagd som fungerar väldigt bra, låter högt som fan när folk pratar också. Och jag ringer billigt till ALLA i hela jävla Schweden. Jag har nya Dr Martens som är en välsignelse för fötterna, stooora skor som man kan promenera i så man slipper lida av att förflytta sig, Air Wair with BOUNCING soles och gula sömmar för fan. Jag har kameran jag fick i julklapp som jag är rädd om. Jag har fina gamla mp3-spelaren som också är snäll mot mig. Jag har en symaskin så jag kan laga saker som går sönder (eller ta sönder saker som är hela... Oj då). Jag har ett par glasögon som faktiskt är snygga (efter att jag målade om dom lite med sprayfärg, ha ha) och som jag inte tänker sätta mig på, och gör jag det går dom ändå inte sönder för det är bra grejer, kostade två papp. Så jag slipper ögoninflammation för att jag inte orkar sköta linserna.

 

Sånt kan man räkna upp för sig själv om man känner sig vissen. För att lugna sig lite. Det finns ingenting dyrt som jag behöver just nu. Och jag har betalt alla sjukhusräkningar själv. Sen kommer CSN, men ja... Det är dom enda som är ute efter mig (förutom Familjen). Ha ha, det kan man lösa genom att ta MER studielån. För då slipper man betala tillbaka sina gamla lån en tid framöver. Nä tack, det tänker jag INTE göra. Inte nåt jävla plugg bara för att slippa socialen. 

 

ICH BIN EIN STOCKHOLMER. Jag har varit här i fyra år nu, och nu är det faktiskt dags att be socialtjänsten om lite hjälp. Jag har hankat mig fram bäst jag kunnat, och nu har jag väl all rätt i världen att få lite stöd. Jag har ju faktiskt INGENTING. Jag kom inte till Botkyrka för att söka bidrag, jag kom hit för att jag var tvungen att snabbast möjligt hitta ett boende som låg nära mitt nya ARBETE. Ett arbete som jag inte längre har kvar. 

 

I'm here, I'm queer, give me a diet beer... HA HA!

 

I dag kom jag också fram till att det är en mänsklig rättighet att rocka när tillfälle ges, så jag stack in till stan och gick på spelning med ett par gotländska band som jag aldrig hade hört talas om, såg aldrig till nån som försökte ta betalt på hela kvällen så det blev ganska gratis, jag läste i en anarkistblaska om det helvete på jorden som kallas CALLCENTERS och pimplade kaffe. Med koffein i kroppen blir man lite skönt ryckig så man kan stampa takten och vifta lite på huvudet och ROCKA som är en mänsklig rättighet som sagt, jag kände mig varm och glad, väldigt sympatiska unga män i orkestern må jag säga, såna är dom gotlänningarna (förutom dom på Kvännis pizzeria i Fårösund... och Mr Svante, hm...)

 

Och så pratade jag en jävla massa i telefon, med syster yster som var ute och firade med fästmannen för han fyllde år och med Rebecka, om lilla kissemissen Nova och bajsränder i kalsonger på second hand-affärer och annat, och med Anton om en jävla massa saker, en total lägesrapport för det var inte igår och en väldig massa skitsnack om sjuka personer... Och billig öl.

 

Sen tyckte jag lite synd om mig själv och drog mig för att gå hem, käkade lite bullar och funderade över om jag skulle fråga Eken om jobb eller stoppa huvudet i toaletten i stället. Varför man nu skulle göra det, den är ju äcklig. Eller kanske bara fråga när dom hade fri scen egentligen. Eller köpa en skiva av bandet... Nä.

 

Jag begav mig hemåt och lyssnade för en gångs skull på låtar som fick det att göra ont inombords... Men som också gav tröst. Och jag tänkte på Davis, helvete vad han ljög i sina jobbansökningar. Att säga att man har "en lätt form av epilepsi" när man i praktiken är... Döende. Att faktiskt lyckas hålla ihop på nåt jävla vis i 25 år...

 

GOD DAMN, KROKUS! (jag har sett blåsippor också. och vitsippor. fan vad fina dom är)

 

Jag la handen mot tågfönstret och såg spegelbilden av den på andra sidan. Låtsades att det var nån annans hand. Lyssnade på The Cure och formade orden med mina läppar utan att höras.

 

Så skönt att bara skriva utan att tänka "fan vad dåligt" och "det är väl ingen poäng med att skriva nåt, BAJS". Jag ska bli en bättre människa. Jag ska skicka en in text till P3 och sen ska jag göra stand-up på 44:an. Aaaaaah...

 

God natt älskade.