Personality crisis is what you've got!
Jag är inlagd igen, som en sill. Och - DR MARTENS ÄR UTE!!! Jag läste det i Cosmo. Det var med på utelistan. Vart FAN är världen på väg???? Och jag själv?
Men - jag har INTE...
1. Utövat våld mot tjänsteman.
2. Hackat en satellit och fått husrannsakan av tyska polisen och stämningshot på 400 miljarder dollar från FBI.
3. En förälder som super/slåss/skiter i mig.
4. Fått parkeringsböter.
5. Tappat bort en huvudnyckel till ett helt jävla kvarter och blivit personligen skadeståndsskyldig.
6. Blivit uppsatt på EU:s terrorlista och fått mina tillgångar frysta.
7. Fått min matta nerpissad av tyska nihilister - "We believe in NOTHING!"
Allt det är positivt!
Fan, jag och Carro skulle kanske ha gått på bio i dag, men jag var så deppig och orkade inte tänka mer än några minuter framåt, sen satt jag och snackade hur länge som helst och hade skitkul och blev glad, och när jag väl ringde Carro fick jag inte tag i henne så jag ylade fram MONEY MONEY MONEY med Abba på svararen för jag och R var mitt uppe i en singing session. Så kan det gå när man har humörsvängningar.
Detta fick mig också att garva i dag:
"Jag trivs inte bland gråa höghus och drömmer om att starta ett vegetariskt kärleksfullt kollektiv. Jag söker er, fördomsfulla, feministiska (kvinnor som män naturligtvis), ärliga och likasinnade människor."
Oj oj... Oskyldig felsägning or not? Har vi att göra med en fejkad hippie? Jag kanske ska svara på annonsen då, jag är jävligt fördomsfull mot det mesta. Till exempel moderater, raskatter, poeter från Biskops Arnö, fans av Mao Zedungs jordbrukspolitik, tonåringar, dödsmetall, krogvakter, mig själv... Ja jävlar.
Random conversation från i dag:
Jag: "Öh, hur stavar man till Mao Zedung?"
K: "Vet inte, hör med M i stället, han är ju gammal revolutionsromantiker. Nu är han bara gammal och bitter."
Jag: "Nej, det är han inte alls! Han är intellektuell, nyanserad och klok!"
K: "Det är jag som har nyckeln till medicinskåpet, det är mig du ska fjäska för och inte honom."
M: "Hon vill ändå inte ha dina mediciner, hon vill ha mina fina ord!"
Japp, så är det nog. Kanske behöver jag en och annan medicin till. Men det jag verkligen behöver, det som kanske är grunden i allt, är människor att prata med. Inte på telefon, inte jourhavande kompispräst-whatever och vänner som aldrig svarar. Utan vänner som alltid är där. I mitt hem. I VÅRT hem. Såhär kanske?
...
Jag sitter här vid kassan på karolinska och väntar. Ska på återbesök på psyk vid 1 och jag bara gråter. Jag har haft ångest i flera dagar. Den där tryckande, tunga känslan att man knappt orkar röra sig, man vill bara andas tungt eller skrika i frustration, önskar att det fanns nån väg ut. Man vill bara krypa ihop i fosterställning och blunda, men då börjar tankarna låta som drömmar och det låter alltid obehagligt.
Jag vill inte vara bland folk, ville inte höra dom skräniga tonåringarna på bussen, anledningen till att jag hatar människor ibland är väl att jag inte är bättre själv. Och att överallt se människor som inte har en jävla aning, som inte alls mår bra, förutom låtsaspersoner som Mia Törnblom och Amelia, jag fattar ingenting. Och så vill jag inte ha deras blickar på mig, jag vill bara gömma mig så att ingen kan se mig, avslöja mig. Jag är skitig, deppig, konstig.
Hur kan jag vara på väg upp? Är det såhär det känns? Det är sant att inte varje dag är såhär. Men det räcker med en enda för att förstöra allting och få en att undra om man har nåt överhuvudtaget. Och det är inte som att dom bra dagarna är lätta heller.
Dom säger åt mig att jag måste säga som det är. Men om jag säger som det är när det är som värst så kanske dom vill ta in mig igen. Fast det kanske jag vill, nånstans. Men jag vill ju leva ett normalt liv... Jag blir tillsagd att inte grubbla, men jag måste ju bestämma mig för hur jag ska agera. Orkar man inte det förblir man passiv och låter andra göra vad dom vill med en. Jag vill inte tillbaka dit.
Det är så lockande att påstå att man är OK, för man vill så gärna tro det, man vill så gärna säga till andra att man är frisk. Och vissa dagar tror man på det själv. Man kan inte fatta att man inte skulle klara av att jobba. Eller vill inte fatta, snarare. Men vad händer om man på morgonen vaknar med en ångest som inte vill släppa och sen går till jobbet? Om tårarna kommer vid minsta lilla kritik, om man bara inte orkar? Man kan inte ta stesolid på jobbet. Det går faktiskt inte.
Jag har fortfarande tre kvar, det var alla jag fick. Det är liksom ingen idé att ta en. Det kommer inte att förändra nånting. Jag kanske blir glad i morgon. Det kommer heller inte att förändra nånting.
Du har aldrig gillat polotröjor!
Jaaa, jag snor Linns idé för ett blogginlägg - googla ditt namn plus "är" och klistra in dom första träffarna!
"Matilda är så fin och söt. Jag dricker jätte-skum whisky."
"Matilda för tillfället inlagd på LPT efter en rad incidenter."
"Matilda är en helt fantastisk person och en underbar vän."
"Mor Matilda är könsstympad - I förrgår skrev jag om annonsen för Mor Matildas skinka och hur dom personifierat skinkan så att copyn lydde: ...kokas hon långsamt..."
"Matilda är så fin och söt. Jag dricker jätte-skum whisky."
"Matilda för tillfället inlagd på LPT efter en rad incidenter."
"Matilda är en helt fantastisk person och en underbar vän."
"Mor Matilda är könsstympad - I förrgår skrev jag om annonsen för Mor Matildas skinka och hur dom personifierat skinkan så att copyn lydde: ...kokas hon långsamt..."
"Dramat är över - Matilda är räddad
I en vecka satt katten Matilda fast högst uppe i en 20 meter hög tall."
"Matilda är glad och gillar barn - Matilda är söndagsskollärare i Sionförsamlingen, eftersom hon älskar barn (och Jesus). Matilda är en riktig lekfarbror, hon har många skojiga lekar att dra fram ur ärmen."
"Matilda är sin pappa Heath Ledger upp i dagen!"
Det där gav ju en hel del intressanta uppslag för en alternativ identitet. Så, vad vill jag helst vara? Tvångsintagen på psyk (hm, har jag redan testat), en död gris, en kändisunge jagad av paparazzis... Nä, vet ni vad, allra helst vill jag vara katt. Att sitta fast i ett träd kan man väl stå ut med bara man blir räddad. MEN (och snälla slå mig inte) på andra plats kommer... SÖNDAGSSKOLELÄRARE! Att älska barn och Jesus låter väl som en bra tillvaro? Det är i alla fall bättre än sälja psykedeliska substanser och dela med sig av självmordstips på diverse skumma hemsidor, eller spela in snuff movies med hamstrar. Eller vad det nu är som folk i allmänhet sysslar med nuförtiden.
GIV MIG NU EN HARPOSPELARE!
Atarax - livet är en tax
Jaaaaaa, men oj vad kul det är att sitta här på psyket. Nu har dom börjat droppa vissa hintar om att dom vill kasta ut mig härifrån. Eller ja, kasta och kasta, men... Jag fattar vinken. Men efter ett tag är det lätt att glömma bort att livet har mer att erbjuda än 2200 kalorier och ett pingisbord. Och kaffe! Jag hade ju faktiskt en teori för ett tag sen om att jag kanske helst av allt ville sitta och dricka kaffe och snacka skit hela dagarna. Eller gå på dagis. Det kan nog ligga nån sanning i det, men ändå. Det är inte direkt långsiktigt hållbart. Jag vill ställa till med grejer, annars är det inget kul.
Jag har i alla fall varit hemma på besök. Eller vadå hemma, på den plats där jag råkar bo. Stanken var fruktansvärd. I kylskåpet alltså. Tur att man inte hade nån mjölk där då. Det var illa nog som det var. Däremot har jag snott en massa kontorsmaterial från sjukhuset (jo men det bara stod där med en skylt som det stod VARSÅGOD på) som har tagit mitt hem till nya höjder. Om nåt går fel i livet kan det alltid lösas med att sätta in papper i pärmar. Hålslag är också fruktansvärt bra.
I min fantasivärld hade jag och Jelena uppträtt med vårt supercoola punkband på feministfestivalen på 44:an i helgen. Men nu är det ju så att det inte riktigt existerar och för övrigt ska Metallica spela på Globen. Kulturkrock! Jag skulle väldigt gärna vilja demonstrera lite i alla fall. Av nån anledning har jag fått för mig att det är lite coolt att springa omkring med avspärrningsband i håret. Eller kanske vägstrutar på pallet... Jag vet inte.
I morgon ska jag få elchocker igen, jag ser redan fram emot det. Det är så jääääävla skönt när dom sprutar in narkosvätskan i blodet, och sen känner man hur det smakar vitlök i hela käften och rummet börjar liksom surra och inom tre sekunder är man puts väck. Sen vaknar man och undrar om nån skrev upp numret på den där långtradaren. Den biten är inte lika rolig, när man vaknar med huvudvärk och är skittrött. Men det är väl sånt man får leva med. Jag tycker mig ana ett visst mönster här - långvarigt lidande för kortvariga nöjen. Måste livet vara så dumt konstruerat?
Nu ska jag bara se till att försäkringskassan ger mig lite pengar. En månads sjukpenning är väl inget att bråka om. Det är inte ens 10 000 spänn. Och det kan vara liiiite svårt att ta sig till jobbet när man är inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Fast man kanske får skylla sig själv om man blir inlåst. Öh, ingen hjärna.
Visst är det bra att det här inte är min husläkare? Alltid nåt...
