kamratmatilda

Det är alltså Alexander Bards motivering till att han numera kallar sig socialist. Typ. För människan är ett socialt djur som är beroende av andra. Han menar att människan är det enda djuret som blir glada av en viss kemikalie i hjärnan när dom umgås med andra artfränder. Vi är bara kroppar, våra känslor är bara kemikalier, verkligheten är hypermateriell och där finns ingen plats för vare sig individualism eller humanism. Ha ha, han är rolig han. Kanske hade passat bra i röda khmererna? Eller nån annan grupp som vill slakta folk för "det allmännas bästa". Man kan ju skratta åt det, men hans tankesätt låter lite farligt. Individualism och humanism är grundstenarna i min livssyn, what the fuck. Ingenting är mer värt än individen. Varje ideologi och varje kollektiv sammanslutning kan bara vara till för individernas skull. Att jobba för "det allmännas", "artens" eller "folkets" bästa går fetbort för min del, thank you very much. Det slutar alltid med att nån får sätta livet till. Å andra sidan tror jag att Alexander Bard är ganska harmlös, hans värsta brott mot mänskligheten är BWO och sånt kan man ju överleva. När allt kommer omkring så gillar jag att världen är full av knasbollar med knäppa åsikter som dom inte är rädda för att framföra. Fast det är klart... Mest blir man ju förbannad, på Blondinbella, folk som tycker att en riktig man ska sätta på thaihoror och von Holstein som tycker att man ska säga upp sig och "välja" ett annat jobb om man inte får gå på toa på fabriken. Yttrandefrihet är fint men det gör en så jävla förbannad ibland... 

I dag har jag manglat hela jävla dagen (och då menar jag inte gitarrmangel, tyvärr). Det första bemanningsföretaget dumpade mig ju, så nu har jag hittat ett annat. Eftersom jag sa bestämt nej till det hemska jobbet med paketen blev det tvätteri i stället. Alltid lika sugigt att börja på nytt jobb, man skriver ner vägbeskrivningar som man sen inte fattar nåt av, men oftast har man ju tur och hittar stället, sen får man försöka leta reda på nån tomte som bestämmer och ta reda på vad man ska göra egentligen. Hur lunchsituationen ser ut har man heller ingen aning om. Första dagen på Refix hade jag matlåda, men blev tvungen att äta ute när vi sanerade en bilverkstad. Den här gången hade jag ingen matlåda och blev tvungen att älga iväg till tunnelbanestationen där jag lyckades komma över en dassig grekisk sallad, sen glufsade jag i mig den medan jag försökte ta en genväg genom att typ klättra nerför ett berg. Jag fick barr i maten, ho ho. Men jag kom bara fem minuter för sent. En halvtimmes lunch är lite i minsta laget. Och jag misstänker starkt att dom räknar bort rasterna från den betalda arbetstiden, trots att man har rätt till fem minuters paus per timme. Ring Wanja Lundby Wedin! Blockad! Strejk! Revolution! Ha ha... 

Det var i alla fall ett schysst jobb som en apa kunde ha gjort lika bra som jag. Det känns bra, då slipper man bli nervös över att göra bort sig. Det krävs inte så stora ambitioner för att mangla lakan. Men ärligt talat, är det inte lite meningslöst att mangla? Jag hade aldrig gjort det förut i hela mitt liv. Gör det nåt om lakan är skrynkliga? Mig gör det inte ett piss, men jag kanske är en äcklig bohem. Hur som helst, att tvätta lakan från sjukhus är jävligt viktigt även om det kanske inte är så spännande. Det är rätt soft att jobba som en robot och slippa tänka, men man lär ju tröttna efter ett tag. Och jobbar man i några år får man förslitningsskador i handleder och axlar, måste opereras, förvägras sjukpenning av försäkringskassan och hamnar i The Twillight Zone. "Du har inte fått permobil heller? Det är borgarna!" 

Mamma var här i helgen och vi gick på Skansen och kollade in björnar och älgar. Hon lämnade efter sig en jättestor ost, så nu är min försörjning säkrad ett tag framöver. Jag är faktiskt inte luspank än, och snart kommer lönen. I alla fall lite lön, a-kassan kommer inte att hinna komma men what the fuck. Jag har försökt leva på husets gemensamma förråd av baljväxter och havregryn samt försökt baka mitt eget bröd fast jag VET att jag är skitdålig på det. Jag menar, man skulle kunna donera det till AFA så skulle dom kunna kasta det på nassarna. Så hårt är det. Men det är skönt att inte ha några pengar och upptäcka att man överlever, att man inte behöver några tusen mellan sig själv och verkligheten för att inte få ångest. Jag köpte en topp för tio spänn igår som jag gjorde om till en sjukt snygg punkkreation. Vad fan, man kan ju inte köpa sina kläder på Blue Fox. Det kan ju dekadenta metalmänniskor och emobarn göra. DIY! Jag föredrar att leva på andras rester. Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann?

(Isbjörnar skiter inte alls i andra isbjörnar. Forskning visar att djuren är precis som vi, att det bara är gradskillnader mellan oss. Enda artskillnaderna är att dom inte kan bli kära, ägna sig åt religion eller matlagningsprogram. Men dom kan hjälpa varandra, sörja och känna lycka precis som vi.) 

(Det här blogginlägget tillägnas kamrat Jelena - min moderathatande, Stalin-våldande vän, Lao från anarkafeministkollektivet i Berlin, Davis samt Gary Oldman i Airforce One där han terroristar skiten ur Harrison Ford som spelar USA:s äckliga krigförande president.)

OK, i dag har jag varit på den sjukaste anställningsintervjun nånsin. Det var ett bemanningsföretag - bara en sån sak. Pimps som hyr ut dig per timme. Woo! Jobbet var nån form av verklig tetris där man ska sortera 40 kilo tunga paket som matas fram på femton olika löpande band. Som du ansvarar för själv, alltså. Eller 30 om det är mycket att göra. Öh... Varför inte nöja sig med typ - ett? Hinner man inte sortera paketen i tid fylls det bara på mer och mer tills en röd lampa börjar blinka med tillhörande skojig alarmsignal. GAME OVER! GAME OVER! DU ÄR DÖD! När det blinkar över tio av dom femton banden eller varför inte allihop, det är då folk bryter ihop. Det här är alltså vad dom berättade för oss. Samt att folk svimmar, får näsblod, kräks och återvänder gråtande till firman och lämnar tillbaka sina arbetskläder. Man bär 7 ton och springer två mil på en natt. Eller dag, om man nu har sån tur att man får jobba dag. 

"Man får en natt på sig att visa vad man går för, och då måste man leverera till 110 procent. Klarar man testet måste man fortsätta hålla den nivån, alltid leverera till 110 procent. Det finns inte att man har ont i lederna eller huvudvärk, kunden har betalat för en service, inte för att man ska gå runt och ha ont i huvudet. Sånt kan man göra när man är fastanställd. Vi är ett bemanningsföretag, det enda dom behöver göra för att bli av med er är att ringa till oss och säga 'Jag vill inte se den här personen här igen'. Men det är lätt att bli favorit, det gäller bara att visa att man är intresserad, att man tycker att det är kul att jobba. 'Det är så kul att jobba på Coca Cola! Hur funkar den här maskinen, vad händer med flaskorna här?'

Hela tiden när jag satt där kände jag nästan att det ryckte i mig, att jag ville visa huggtänderna eller knytnävarna eller ställa mig upp och skrika "JAG TÄNKER INTE TA NÅN JÄVLA SKIT FRÅN ER ERA JÄVLA KAPITALISTHOROR! SUG MIN PURJOLÖK, AAAAAAH!" Men jag kände mig också helt naiv där jag satt och tänkte - "Men varför måste banden gå så fort? Kan dom inte sakta ner tempot lite?". Jag vet mycket väl varför banden måste gå så fort så att folk får psykbryt. Det är för att det här bemanningsföretaget har vunnit en upphandling om att förse kunden med personal. Och lyckas dom inte få sin personal att fullständigt jobba skiten ur sig så kan det hända att det finns nåt annat företag som lyckas hitta mer desperata individer och vinner nästa upphandling. Företagsledningen är alltså bara rädda för att företaget ska gå dåligt och dom ska förlora sina jobb. Och den jävla kunden är antagligen rädd för att nån annan ska kunna leverera paket snabbare än dom. 

Alla är rädda, för alla tävlar. Det blir bara värre och värre, det kan jag ge mig fan på. Bemanningsföretagen verkar ploppa upp som svampar ur jorden. Att hyra ut en människa, låter inte det lite skumt? Men dom kan inte fastanställa säger dom. För i dag ska allting vara så förbannat flexibelt, on demand för fan. Men fatta, det är inte naturligt att jobba på natten och det är få arbeten som är nödvändiga att utföra då. Det handlar bara om girighet, att allt ska gå snabbare, att allt ska kunna fås NU (nej, jag kan inte säga att jag verkligen behöver en falafel när jag snubblar hem från krogen klockan fyra på morgonen, det är bara en bonus). Och arbetsköparna har alltid velat kunna dumpa folk hur som helst. Dom stackarna klagar över arbetsrätten, vad fan, existerar den ens för den som är uthyrd? 

Jag tycker överhuvudtaget att det är jävligt skumt att vissa har bestämt att dom äger bitar av jorden och kan utnyttja den hur dom vill. Och att folk måste kämpa för att vara värdefulla för samhället fast det borde vara en rättighet. Folk tjatar om att man ska "göra rätt för sig", men det verkar visst vara OK att bara ärva en massa jävla pengar och låta dom "växa", pengar växer inte på träd men dom kan tydligen växa av sig själva. Och dom rikas skattefusk talas det sällan om, det är bara bidragsfuskarna som ska sättas åt fast dom flesta antagligen behövde dom där tillfuskade bidragspengarna ändå. Den största plikten i livet är "att göra rätt för sig", ett jobb är ett jobb, spelar ingen roll om man ringer runt och säljer nåt jävla pissigt bantningsmedel eller tillverka äckliga stadsjeepar eller små plastleksaker som ingen jävel behöver, jorden håller för fan på att gå under men det viktigaste är att du har ett JOBB och att EKONOMIN hålls igång. 

Nä, då är det fan bättre att ockupera ett hus och leva på vad man kan hitta i containrar. Inte tära på jordens resurser så jävla mycket. DET är viktigt! Viktigare än att "göra rätt för sig". Vad tror du att jorden tycker om dom jävla kemikalieindränkta plaggen som dom säljer på H&M? Och herregud, det borde vara kriminellt att åka till Thailand på semester och skita ner atmosfären. Herregud, DET STRUKTURELLA VÅLDET! Och så blir folk upprörda när folk gör blockader och hindrar folk från att utöva sin fria rätt att konsumera, eller om nån pangar en fönsterruta på en bank. Inte för att det är nån större poäng med det, men ändå. Vem är mest våldsam?

Jag är inte arbetsvägrare, jag är inte ens arbetsskygg om det rör sig om ett schysst jobb. Men folk blir allt mindre schyssta nuförtiden. Det räcker inte att ha ett ärligt uppsåt och försöka göra sitt bästa. Du ska ta "egna initiativ" vilket inte bara betyder att du ska göra det som är obvious utan även läsa ledningens tankar och göra det du ska innan dom behöver fråga. Ursäkta, är det inte lättare om man är lite schysst mot sina anställda och förklarar exakt vad man förväntar sig av dom i stället för att bara kräva att man ska "visa framfötterna" och en massa annan klyschig skit. You know, det är ingen dålig idé att få folk att känna sig trygga. Men det är klart, man vill väl ha folk som pallar lite psykisk press. 

Jag bara frågar - vilka fan är dom att kräva nåt av mig? Bara för att dom har kapitalet och makten kan dom köpa min tid för pengar, låta mig göra vad skit som helst och kräva att jag ska älska det. Just det, numera krävs det inte bara att man gör ett schysst jobb - man måste ÄLSKA det också. Och vara glad. Alla måste vara så jävla glada. Vad betyder det? Måste man vara glad jämt eller ofta, räcker det med att spela eller måste man vara uppriktigt lycklig? Herregud, tänk om man inte har några andra ambitioner än att ha ett soft liv och vara med folk man gillar?

Nu senast såg jag ett städföretag som ville att den anställde skulle vara "kreativ för att hjälpa oss att utveckla företaget". Men ursäkta, vad fan menar dom med det? Och var tror folk att dom kan hitta folk som är genuint intresserade av att fylla på kaffeautomater, vända hamburgare och tvätta folks strumpor i Danderyd? Men numera måste man vara intresserad, det räcker inte att göra som man blir tillsagd. Man ska vara "lojal". Herregud, vem kan känna lojalitet mot nån som när som helst kan ge en sparken, som inte är ett piss intresserade av dig om du inte presterar så mycket som dom vill? Du vet mycket väl att dom bara vill utnyttja din arbetskraft, varför måste du spela och låtsas att du bryr dig om företaget? Man kan vara lojal mot arbetskamrater, inte mot ett företag. Man kan leva i symbios - ge dom vad dom vill ha så får du vad du vill ha. Men det är en falsk trygghet, tar du bara ett snedsteg vill dom inte veta av dig längre. 

Och det heter inte "medarbetare" utan "arbetare". Det heter inte "arbetsgivare" utan "arbetsköpare". Och tro inte att dom vill dig väl. GÅ MED I FACKET! Annars kommer du definitivt att bli rövknullad och tvingas gå bärsärkagång med ett järnrör och vråla "THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FUCK A STRANGER IN THE ASS!". 

(Jag blev visst lite carried away. Om ni undrar ska jag tillbaka på ytterligare en intervju, men detta gäller andra arbetsuppgifter. No human tetris for this bitch!)

(Och nej, det blir inga bilder den här gången. För det går inte att ladda upp på den här jävla kukdatorn. Så var det med den saken.)