kamratmatilda

Som Gary skulle ha sagt... :D

Folk kanske tycker att det är onödigt att bo i Stockholm, eftersom man faktiskt kan åka till dit... MEN det är inte så jävla kul. Det tog mig sammanlagt sex timmar att ta mig fram, susade fram med bussen på motorvägen i halvdassigt duggregn och oändlig grådaskighet, och synen av Södertälje och annat äckligt gjorde inte saken bättre. När jag kom fram kände jag mig labil, frigid och lättretad. Eller nåt. Seg seg seg och ont i huvudet. Jag slafsade i mig tacos och Ipren och gömde mig sen under täcket i min hytt.

När det var dags att ge sig av till Globen och Nick Cave kändes det lite bättre. Jag träffade en gullig tjej från Jönköping som drömde om att krama Nick. Hon trodde att han skulle bli besvärad då. Hm, jag vet inte, jag tycker han är lite slimy, jag... Försökte ringa Jelena ett par gånger. Efter ett tag började jag ana ugglor i mossen. "OK, either she's dead, or she's a robot!" Eller så hade hon tappat sin mobil eller nåt. Fast jag hade ingen lust att inse fakta.

Nick var enligt en intervju "extremt sugen" på att spela dom nya låtarna live. Så man borde ju fatta vad man hade att vänta sig. Jag blev grymt frustrerad, han spelade liksom tio låtar från nya plattan. Man blir fan inte kär i en skiva för att den är allmänt välproducerad och trevlig lika lite som man blir kär i en kille för att han är snäll och social och det inte är nåt fel på honom. Så vad hjälpte det att jag hade lyssnat sönder den jävla plattan? Den är rätt bra, men det räcker liksom inte.

Till slut backade jag bort från den äckliga svettiga folkmassan och claimade en egen liten kvadratmeter där jag fick stå ifred och avnjuta The ship song, Into my arms, The mercy seat och annat fint. Men jag önskar att jag kunde känna lite mer. Spelningar är ett jävla helvete, man kan bli kissnödig, få ont i huvudet, bli hungrig, få ont i ryggen, eller som i detta fall vara allmänt sur på hela situationen. Och även om det blev en del bra låtar så blev det så uppblandat med ny skit att eftersmaken inte blev nåt vidare.

Jag gick ut och mumlade Lay me low i protest. Och alla äckliga människor som gick omkring och sa saker som "Ja, det var minsann värt varenda krona!". Varför måste just jag ha så jävla höga krav på världen omkring mig? Ensam var jag också. Jag vet inte, jag är nog extra känslig för tillvarons jävligheter. Om jag förväntar mig att nåt ska hända så blir jag jävligt besviken om det inte blir så. Och jag har inte träffat Jelena på ett tag. Inte Carro heller, det är alltid nåt skit på gång med henne, ha ha. I alla fall så tröstade jag mig med en falafel och sen kröp jag ner i sängen och kollade på Battlestar Galactica och var tacksam över att jag slapp ge mig ut och supa eftersom jag hade fått ont i huvudet igen och var rätt tom i magen. Fan, jag är som en jävla näbbmus. Dom behöver mat och vatten var tredje timme för att inte gå under.

På morgonen messade Annica och sa att jag inte kunde komma, för hon var sjuk. Eller rättare sagt ännu sjukare än hon var förut. Fan då. Ännu en sak som gick åt helvete. Nu fick jag inte träffa Charlie heller. Hon är så fin! Jag har lagt upp en bild på henne som skrivbordsunderlägg på mammas dator, lite psykologisk krigsföring, ha ha. Men nej, det blir nog ingen mer hund i den här familjen. Om Annica bara behåller henne är det väl OK, då kan jag träffa henne. Men om nån adopterar henne eller om hon avlivas... Fan då. Annica ska i alla fall lägga av med hunddagiset, och då kommer det ju inte en massa folk på besök som Charlie kan bita. Hon bits ändå inte så hårt...

Jag åkte hem och blekte håret i ett anfall av spontanitet. Allt är Jelenas fel, ha ha. Men det blev ganska skojigt. Det kanske vore soft att vara blond, men det är ett jävla jobb. Jag tror jag satsar på att bli rödhårig på riktigt i stället. Det är en spexig färg som livar upp tillvaron... Som Millan i Tjenare Kungen. "Bil bil, jag vill ha en bil! Bil bil, jag ska åka många mil!"





I dag har jag varit genuint ointresserad av allt, på gränsen till deprimerad. Det kan bero på att jag gick in på Platsbanken och letade jobb. Få se nu, slamsugare... Går nog bort. Annars kan man jobba med att iaktta tåg och bussar och se om dom går i tid. Det verkar schysst. Parkeringsvakt? I helvete, då måste man bråka med folk som inte vill ha parkeringsböter. Klart man deppar ihop. I ren desperation ringde jag sotarmästaren i Haninge, men han svarade inte. Jag har numret redo så att jag kan ringa när jag känner mig extra jävlig, till exempel är extra förbannad på dom jävlarna som gav mig sparken eller känner att det inte är nåt vidare att snart vara 25 och inte ha ett jobb. Man kan så klart vara effektiv i sitt jobbsökande, men tänk om man ringer alla distrikt på en dag och får nej från alla? Nej, nåt jävla hopp ska man väl ha kvar...

HAN ÄR UTE EFTER OSS! (insert soundtracket till Psycho) IH IH IH!

Ungefär här nånstans börjar man fantisera om att mala ner Fredrik Reinfeldt till köttfärs. Eller Maud Olofsson med sitt jävla tjat om bävrar. Jag är ingen bäver, jag är en aningen dysfunktionell och jävlig ungdom som behöver daltas med. Jag inser att regeringen inte kan fixa allt, särskilt inte jobb. Såvida vi inte införde nåt slags trevligt kommunistsamhälle där alla fick chansen att jobba, ha ha... MEN, får vi verkligen tillräckligt mycket tillbaka från staten med tanke på vad dom kräver av oss? Blir vi inte LITE mer screwade än vi egentligen borde bli? THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FUCK A STRANGER IN THE ASS!


 

 För övrigt har Apollo i Battlestar Galactica blivit tjock. Det är inte alls kul. Man behöver väl inte börja tröstäta bara för att mänskligheten håller på att gå under (och har dom inte ont om mat)? Ryck upp dig för fan!

Bööög... Och då menar jag INTE som i homosexuell! Min vistelse i Stockholm blev konstig. Men intressant. Linn kunde inte följa med till Hootchy Kootchy pga jobb. Men hon följde med mig ut på torsdagen i stället för Carro som var sjuk (fyllesjuk?). När allt kom omkring hade vi ingen större lust att gå på Fuls releasefest. Gick till Dovas en stund för att tänka över läget. Linns polare skulle gå ut och bestämde sig till slut för Carmen. Vi åkte dit men inte fan kom dom dit. Folk... Och till slut var Linn tvungen att åka hem. Ja ja, det var kul i alla fall och jag var lagom glad i hatten.

Några människor tyckte synd om mig och började prata med mig. Jag blev ganska så uppraggad av en av dom, eller om det var jag som raggade upp henne, svårt att veta... Hennes kompis ville följa med en kille till hans studio. Jag tyckte han var skitdryg. Han tyckte tydligen inte att vi hade nån koll eftersom vi inte visste var Hägerstensåsen låg. Han bara "Har bott i Stockholm hela mitt liv, känner stan utan och innan liksom, röda linjen, blå linjen..." AAAAH! Plus att han blandade sin svenska med engelska och lät så jävla pretto.

Tjejen var tvungen att följa med sin kompis för man kan ju inte låta en kompis följa med en äcklig kille till hans studio helt ensam. Jag hängde med i taxin och den dryga jäveln hade nog lust att slänga ut mig för jag var dryg tillbaka. Tjejen skulle ta ut pengar och jag kräktes på trottoaren. Snacka om att göra ett bra intryck. Jag ville bara hem. Hon ville ha mitt nummer men hon har inte ringt. Det är nog lika bra. Det hade nog inte blivit nåt äktenskap där, misstänker jag.

Jag hade i alla fall grymt ont i magen, var djävulskt hungrig och mådde illa. När jag insåg att tunnelbanan hade slutat gå ville jag mest krypa ihop på trottoaren och dö. Jag hittade ju liksom hem, men det var rätt långt. Fast jag hittade en taxi som tur var.

Skulle byta vandrarhem nästa dag. Checkade in på Gustav af Klint och kröp ner i sängen så fort jag kunde. Men ett par städare härjade runt i rummet och nere i receptionen lyssnade dom på Abba och skit. Sen skulle jag ju dela rum med tio tusen tyska bögar och några av dom dök snart upp, och utanför fönstret på uteserveringen satt en massa gubbar och drack öl och skrålade. Ja ja, jag fick i alla fall inta horisontalläge.

På kvällen satte jag mig i trapporna vid Mosebacke och förfestade med en gråspräcklig katt. Tja, jag försökte i alla fall, men han var lite för rastlös för att vara social. När jag hade druckit upp min absintgrogg drog jag till Rocks. Jag hade så jävla kul. Dock lyckades jag bli riktigt grundlurad av en kille som körde ett mattetrick på mig. 4090 plus 10 är INTE 5000. Hur kan man vara så dum? Jag gillar inte såna där tankenötter. Det finns folk som gör böcker med sån skit. Skaffa ett liv, ha ha.

Sen tyckte en av vakterna att jag skulle ta lite luft. Jaha, det var ju jävligt oväntat. Jag önskar att vaktjävlarna kunde slänga ut en direkt i stället för att snacka skit om att ta lite luft. Så klart ville dom inte släppa in mig sen, sa att jag skulle gå hem. Men jag kunde ju inte gå hem utan mina grejer. "Det är inte vårt problem" sa dom. "Vi kan ju inte låta dig springa omkring där nere och leta. Du vet ju inte var din väska är, det visste du väl inte förut heller." För att jag var så borta eller? Dra åt helvete, den stod på hyllan mitt emot DJ-båset.

Jag pallade fan inte, så jag stod där och lurade ett tag och låtsades som ingenting, och sen satsade jag allt och kastade mig in genom dörren. GERONIMO! Tyvärr ramlade jag liksom nerför trappan och slog mig lite överallt. Dom kom för att hämta mig på toan. "Jag försöker pissa här" sa jag. Det fick jag faktiskt. Vad snällt. Det var blod lite överallt, så dom sa åt mig att ta en taxi till Södersjukhuset och sy. Det kan ha varit så att dom faktiskt visade nåt litet tecken på folkvett där, men man vet aldrig. "Var det värt det?" undrade tjockisen. "Jag tänker inte så" sa jag. Men ja, det var värt det. Jag fick hämta mina grejer och jag fick ytterligare en intressant upplevelse till min samling. Non je ne regrette rien, för fan.

Så jag åkte till akuten, och WOA, mitt VISA-kort hade plötsligt börjat funka igen så jag kunde betala taxin. Jag fick ligga på en brits i korridoren hela natten under en ful blå filt. "Jag har varit hela natten på akuten bland skrikande psykon och uppskurna pundare, varenda jävel ska ha förtur - FÖRE MIG!" Ha ha, Gunvald är så jävla bra!

Jag kom inte därifrån förrän vid 8 så jag hann i alla fall sova lite innan jag skulle checka ut. Sen råkade jag liksom hitte en jättebillig tågbiljett till ett tåg som gick om en kvart, då blev jag lycklig. Råkade dock ut för en skojfrisk konduktör. "Det här är inte tåget till Örebro?" sa jag och han bara "Är det inte? Vart går det då?". Jag tycker inte att man ska ha humor när man jobbar inom service. I alla fall inte tråkig humor.

Det var så jävla skönt att komma hem till Annica och träffa hundarna. Men Charlie ska avlivas om hon inte börjar uppföra sig lite bättre. Men hon bits inte så hårt. Hon ska i alla fall få gå en kurs. Jag önskar att jag kunde ta hand om henne, men jag har ju för fan inget hem. Livet suger.

Valborg i Uppsala verkar vara en extrem grej, för mig blev det mest extremt tråkigt. Dom andra började supa vid 11. Så jävla överdrivet. Jag smuttade rosévin och tog det lugnt, men ja, jag hade ganska kul där ett tag. Men vid närmare eftertanke är J-Lo och Malin rätt jobbiga. Det kändes som om jag var tvungen att försvara mig hela jävla tiden på nåt sätt. Som om dom vore hajar som letade efter mina svagheter. Det påminde mig om förr i tiden när det kändes som om folk hackade på mig hela tiden. Kändes fan inte alls bra. Det är liksom meningen att man ska muntra upp sina polare, inte vara allmänt halvtaskig.

Borde ha stannat hemma när dom andra gick ut, för jag var jävligt hungrig, illamående och nykter. Borde ha vetat bättre, men nä då. Vi drog till Flustret. OK, folk får gärna vara mainstream om dom vill, bara jag slipper gå till deras ställen. Dom spelade äcklig r'n'b och det var vitt överallt. Jag blev fan rädd. Tvingade mig själv att kräkas och då mådde jag lite bättre i magen. Tappade bort dom andra, till slut hittade jag Malin igen. Hon drog omkring med mig lite överallt och stack sina långa naglar i axeln på mig när hon ville ha min uppmärksamhet. Sen ville hon lära mig att ragga också. Jag ville bara dö. Dom säger att alkohol leder till våld, men försök att gå på krogen nykter. Då drabbas man fan av mördarinstinkter.

Sen ville Jim ge några gotlänningar på käften, så vi tog med honom ut. Det visade sig att Malin hade hängt sin jacka på samma krok som en i sällskapet som hon knappt kände igen, som var kvar där inne. Jossan sprang omkring och letade efter henne i typ en halvtimme. Jättekul, verkligen. Sen ville Jim gå till Etage och fick med sig Malin. Jag, Jossan och magister Blomkvist käkade hamburgare i stället. Sen försökte vi ringa till dom och böna och be om att vi skulle åka hem, men dom var tvungna att dricka upp sin öl. Till slut kom vi i alla fall hem.

Nästa dag tvingade Jim oss att se på Battlestar Galactica, nåt som satte djupa spår. Jag blev beroende direkt. Fick låna skivorna och kollade hela tågresan hem, hann se hela första säsongen utom två avsnitt som jag såg nästa dag. Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jo, ladda ner andra säsongen. Har fått hem tre avsnitt hittills. Fuck it... Starbuck är min nya kvinnliga förebild. Hon är så jävla cool, Galacticas bästa pilot. Slår översten på käften, röker cigarr och kan inte hålla gylfen stängd. Det finns vissa svaga tendenser till att det här universumet är mansdominerat, men det är inte mycket. Det existerar ingen sexism som man kan se med blotta ögat. Det är ingen som har kommit på tanken att kalla presidenten för klimakteriekossa, till exempel. Det är så jävla befriande.