kamratmatilda

FY FAN FÖR ATT FYLLA TJUGOFEM, TJUGOFEM! brukade vi sjunga för Ellinor. Nu har turen kommit till mig, nu är det jag som ska mobbas, ha ha. Födelsedagen började med att arbetsledaren sa typ "Det är lite upp till bevis för dig i dag, om du inte jobbar snabbare har jag ingen användning för dig". Snacka om att känna sig objektifierad. Men vad gör man? Man vill så klart göra en Tjenare Kungen, slänga korv på chefen och dra på punkspelning. Men det gör man inte. Man knyter näven i fickan, stegar in på fabriksgolvet efter fikarasten med Eye of the tiger i huvudet och tar itu med tvätten på samma sätt som Rocky boxar ner sina motståndare i ringen. Och INTE som Maria i Sound of music. Notera!

Jag släpade med Carro till Gröne Jägaren där jag sjöng Anachy in the UK, för att sedan totalt förverka min cred (om jag nånsin haft nån) med att sjunga Tommy tycker om mig med Carro. Flashback Motala, 2004. Helena och jag på Brygget, samma låt, lika omdömeslöst då som nu. Och kul har man. 

På Västfronten intet nytt. Det vill säga arbetsförmedlingen i Vällingby. Dit har jag inte behövt gå på ett tag. 

Bostadsfronten: Det fina kollektivet i Stuvsta nobbade mig. Kanske lika bra, deras kök var som hämtat ur en katalog med inredningsporr. OK, det är klart att jag ville bo där. Men orka bry sig. 

Jobbfronten: Jag var sjukt lyckad på anställningsintervjun, om jag hade haft en psykolog skulle han ha gråtit av lycka. Nu lyder frågan: Vad betyder "goda referenser" från ett företag som har gett dig sparken? Jag blev så jävla speedad efteråt att jag var tvungen att snacka med nån, fick tag i J-Lo som satt i parken och käkade kladdkaka och hallonsoda. Han hade hyrt en motorsåg för att såga upp tilluftsventiler i en kunds fönster. Öh... Kan detta verkligen vara sotarens kompetensområde? Fan vet... 

Röd revolutionär front: HA HA HA! Där är jag inte med. Om det finns. "If you want to join the People's Front of Judea, you have to really hate the Romans!"

Jag har haft alldeles för mycket känslor på sistone, vilket jag borde vara tacksam över, det känns fan som att vara 16 igen, inklusive punkromantiken, men det är fan för mycket. Så mycket liv som man inte vet vad man ska göra av. Man har ingen att snacka med. Och hade man det skulle dom be en hålla käften för att man snackade för mycket. Kreativiteten hittar inget utlopp, inget som slutar med frid i alla fall, så man fortsätter nästan snubbla över folk på gatorna för att man rör sig alldeles för fort framåt, inte för att man har bråttom utan för att man är otålig, önskar att det fanns nåt fantastiskt bakom nästa hörn som kunde mäta sig med sina känslor, blir till slut frustrerad över att inte hitta nåt utlopp. Vad är det man vill? Skrika? Måla? Sjunga? Hångla? Kasta sten i glashus? Man vet inte riktigt vad som är kreativitet och vad som är destruktivitet. Det kanske är samma sak. Och det är - punk?

Skrivarmötet i Motala var inte kreativt utan konstruktivt, jag hade svårt att sitta stilla och längtade ut till den blå himlen och solen och dom fina gula löven, fast jag inte visste vad jag skulle göra med dom, fast jag kanske skulle spricka av livslust om jag försökte mig på att smaka på ett moln. Vi köpte två vinboxar, var arton personer men dom drack dåligt så det blev mycket över till mig... En hel massa. Vin är bra, då kan man inte motstå lusten att prata och skiter i om folk lyssnar eller inte. Stackarna. Jag vågade till och med ställa mig upp och sjunga en sång. 

Sen åkte jag hem till mor och far. Rufstott hade saknat mig som fan, han hoppade upp i mitt knä och buffade mig i ansiktet och var bara helt underbar. Tjock hade han blivit också. Eller? Hur som helst är han en väldigt ståtlig tiger. Jag älskar att vara hemma, men det varade ju inte länge och jag kände mig sorgsen som fan när jag var tvungen att ge mig iväg och sätta mig på ett tåg och se mörkret sänka sig över konungariket Sverige. Tåg som färdas genom natten, man kan ju bli deppig för mindre... Särskilt när nån jävel har snott ens plats, ha ha. Då snor man nån annans plats, och frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. 

Igår råkade jag gå vilse i bloggvärlden och genomgick en djup kris. Världen består ju företrädelsevis av idioter. Nån som garvar åt att han och polarna satte på nån Svetlana nere på Sunny Beach på semestern. Högeranarkister som tycker att skatt är stöld och gråter över förtrycket som kommunist-Sverige utsätter dom för genom detta. Och socialister är dumma, lata och oförmögna att förstå att man måste så ett frö för att få en planta. Öh... Man nog fan kan vi odla cannabis i alla fall? Miljöförstöringen är ett medelklassproblem för dom som inte har nåt bättre för sig. Ökat bensinpris leder till ekonomiska problem - alltså är alla miljöproblem en bluff. Och så har vi Johan Norberg. Han ser ut som nån jävla cool dekadent 1800-talspoet ibland, men det hjälper liksom inte. Jag borde hålla mig borta från upprörande åsikter, men samtidigt vill man ju inte verka inskränkt och om man ser en överkörd grävling så nog fan dras blicken dit. Och det är ungefär så internet funkar. Men även om det finns mycket idioti så finns det ju annat också, så man börjar fundera. Så jag började nästan tjuta och var på väg att ringa Reinfeldt och säga upp mina medborgerliga rättigheter, för jag vet fan ingenting, jag är för dum för att rösta och jag är alldeles för mänsklig för att ha en bestämt åsikt. Eller också läser jag nationalekonomi och stadsvetenskap så att jag kan hänga med. Eller så kan jag ju försöka ta mig rätten att tycka nånting ändå... Kanske. 

Sen finns det ju människor som är fullkomligt sjuka i huvudet. Såna som verkligen blottar mänsklighetens mörka hjärta. Såna som använder sin yttrandefrihet till självmordsguider och våldsporr med grisar (såna man gör julskinka av, inte mansgrisar). Då är det skönt att gå på husmöte. Att sitta i en ring runt bordet och vara demokratiska, prata människa till människa utan att nån blir mördad, våldtagen eller ens förolämpad. Dock kommer vi allihop att få cancer. Radonmätningen visar 6000 (sex tusen!) bq i tvättstugan och typ 800 i sovrummen. 200 är visst gränsvärdet. Och golvet äts upp av mögel. Dom funderar allvarligt på möjligheten att riva skiten och börja om på nytt. Lite som Pol Pot tänkte i Kambodja, eh... Om dom bestämmer sig för att riva ska jag göra såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=Jwm1xkExlG4