kamratmatilda

OK, jag är ungefär lika vänlig och trevlig som en blandning av Gunvald Larsson och August Strindberg. Valerie Solanas och Sid Vicious. Dracula och Janne Josefsson. FY FAN VILKEN MISSKÖTT TRÄDGÅRD!

Varför i helvete ger man papperslappar till folk som är psykiskt labila? Nu är jag ju inte så väldigt labil om jag får min medicin, men jag är ändå värdelös på att hålla reda på papperslappar. Medicinen var slut och utan recept blev det inte så kul. Motoriken kändes taskig, inget vidare att få yrselstötar i huvudet när man går omkring på tak. Nej det är nog inte farligt, det är bara obehagligt när det känns som om elektriska ålar simmar omkring i huvudet. Vad man får för hjärna utan medicin beror väl på vilken fas i livet man är. Jag brukade bli paranoid och rädd för att göra bort mig, samt överreagera på det mesta. I somras ville jag ju bryta ihop för att jag hade fått en ful frisyr. Nu tjuter jag om jag missar tåget eller om nåt annat går det minsta fel. Men det är så jävla uppenbart att man överreagerar, så man kan i alla fall trösta sig med det. Man kan få väldigt konstiga tankar. Typ "Jag kan inte köra bilen från verkstaden, jag kommer att krocka och sen får jag sparken men det skiter jag i för jag pallar inte med den här skiten, jag vill gå på socialbidrag och titta på TV."

Mest känner jag mig förbannat aggressiv. Folkilsken helt enkelt. Men att bita folk i benen är inte socialt accepterat, så man får hålla igen. Ibland vill man också slå folk hårt i ansiktet, särskilt när dom står i vägen i rulltrappor och på tåg. Eller ja, nästan jämt faktiskt. Men på jobbet har det gått rätt bra på den fronten, att ha fasta ramar i tillvaron kanske gör det enklare att hantera sig själv. Och att vara lite bitchig kan vara bra för man får ett mer auktoritärt tonfall, ha ha. Sen blir man mindre benägen att tolerera idioter. Inte för att jag har stött på nån än. Man måste faktiskt hålla folk kort. Dom kan ju inte tro att dom får bete sig hur som helst, ha ha.

Jag är en ninja, jag är en ensam cowboy med livet som insats. Jag har kravlat omkring på snorhala blöta plåttak för att det inte fanns vettiga stegar att gå på. Tvingats lyssna på en föreläsning om den gamla betongfabriken i Södertälje medan jag hade huvudet inkört i en öppen spis. Blivit anfallen av galet gosiga hundar. Klättrat upp på en femton meter hög industriskorsten och såg ända till Mariannelund. Igår kom jag upp på ett tak, kämpade ett tag med att få av skorstenshatten och svor över den dysfunktionella skruvmejseln, bestämde mig för att fira ner linan i skorstenen ändå, fastnade, tänkte att det kanske vore bra att ta av hatten ändå men då hade jag tappat skiftnyckeln på marken. Jag fick i alla fall upp skiten relativt omgående, men mitt humör var inte vad det borde vara.

Annars har saker faktiskt gått relativt smärfritt ändå. Jag har liksom inte ställt till med nånting. På förra jobbet fuckade jag ju upp hela tiden. Backade till exempel in i en bil, åkte vilse hela tiden, gick vilse i folks vardagsrum, pumpade fel skorstenskanal, ja, till och med fel skorsten, öppnade fel fläkt på ett dagis, glömde stänga spjäll, slog sönder packningen i diskhon på kontoret (men jag var ju inte anställd som rörmokare, så vad fan). Jag känner mig mindre förvirrad nu. Dessutom får man använda dammsugare så risken att fucka upp med sotet är inte så stor. På förra firman satte dom nån jävla prestige i att inte använda dammsugare utan peta ner sotet i strutar gjorda av tidningar. Man kan ju bli galen för mindre. Bellman och Urkis kan ju fortsätta med sina jävla tidninggstrutar och homosocialitet bäst dom vill.

Vi skulle sota en panna på ett tvätteri och det var ju lite av en nostagitripp att se folk stå och mangla, men jag var väldigt glad att jag slapp göra sånt längre. Förmannen berättade att dom bara tvättade hotelltvätt. Inga blodiga lakan från BB, woho! Det händer att folk spelar luffarschack på sina lakan. Och vid Halloween är det hål i lakanen av nån anledning. Fan, det är jävligt underhållande att föreställa sig ett gäng fulla redovisningsekonomer på firmafest springa omkring i korridorerna utklädda till spöken på hotell Amaranten. "Amaranten, dansar man där?" som Gunvald Larsson säger...

Tappade mobilen, kom på att jag inte hade nån väckarklocka och gav mig väg till Statoil mitt i natten. Men inte fan hade dom nånting som tutade på kommando. Dagen efter var jag trött som en gnu och var övertygad om att jag skulle dö. Men det kanske var rent önsketänkande. Jag höll fan på att somna på vinden. Kröp omkring på vindar hela eftermiddagen, isoleringen satte sig i kläderna så det kliade som fan. Jag hatar sånt. Vem fan gör inte det? Fick nog av det när jag målade tak i somras. Och jag var helt utmattad och hade ont i huvudet, ville skrika bara nån tilltalade mig. Sömnbrist är som bekant en form av tortyr. Jag har i alla fall köpt en ny mobil. Gick in i affären och sa att jag ville ha "en sån där för 350 spänn". Då tog säljaren fram en och orerade igång beträffande funktioner. Jag sa att jag ville ha den, inte att jag ville titta på den! Ah! Den går i alla fall att ringa med. Det räcker för mig.

Jag och Carro var på Kafé 44 i torsdags. Jag höll på att ramla ihop på golvet och fnittra ihjäl mig, så kul hade vi. Och då var det ingen alkohol inblandad. Första bandet var bra men sen var det två hardcoreband som var väldigt, öh... Hardcore. Så vi sket i dom och kollade på bilder på våra katter i stället. Vi gillar fina och gulliga saker, inte elak hardcore. Men sen spelade The Bombettes, dom var så jävla bra. Riot girls! Jag och Carro dansade som nån jävla Humle och Dumle. Det var det ingen annan som gjorde, tråkiga jävlar. Dom kanske följde Magnus Ugglas exempel. Jag dansar aldrig nykter, chiliho... Sen gick vi hemåt och vrålade "hej på dig din gamle gay, nu ska vi ut och ragga!".



The one and only - Bombettes!

Följdaktligen vore det helt onödigt att gå ut den här helgen. Roligare än sådär har man fan inte. I dag var det manifestation mot Vattenfall som firade kolkraftens dag (!), men jag orkade inte, jag var tvungen att stanna hemma och skriva. Parkfesten gick jag inte heller på, vem fan vill leka i parken i mitten av november? Mina försök att vara effektiv går sådär. Har i alla fall hämtat posten, har fått nytt visakort men måste aktivera det på banken. Och banken är stängd för det är älg-helg. Jag hade råkat shoppa upp det mesta av mina kontanter, förutseende som jag är. Man hittar ju alltid en massa bra skit på second hand. Som en t-shirt med The Cure och Woody Guthries självbiografi. Och medicin hade jag äntligen lyckats få tag i också. Så jag fick försöka handla mat för 70 spänn. Sen hittade jag en femhundring. Ett psykotiskt leende spred sig över mitt ansikte. The vind is vänding!

I morgon är det filmfestival på Cyklopen. Så gott som gratis, nästan. Dom visar en massa bra skit om skinheads, riot girll-rörelsen och punkare i kommunisttidens Östberlin till exempel. Woho!