...
Jag sitter här vid kassan på karolinska och väntar. Ska på återbesök på psyk vid 1 och jag bara gråter. Jag har haft ångest i flera dagar. Den där tryckande, tunga känslan att man knappt orkar röra sig, man vill bara andas tungt eller skrika i frustration, önskar att det fanns nån väg ut. Man vill bara krypa ihop i fosterställning och blunda, men då börjar tankarna låta som drömmar och det låter alltid obehagligt.
Jag vill inte vara bland folk, ville inte höra dom skräniga tonåringarna på bussen, anledningen till att jag hatar människor ibland är väl att jag inte är bättre själv. Och att överallt se människor som inte har en jävla aning, som inte alls mår bra, förutom låtsaspersoner som Mia Törnblom och Amelia, jag fattar ingenting. Och så vill jag inte ha deras blickar på mig, jag vill bara gömma mig så att ingen kan se mig, avslöja mig. Jag är skitig, deppig, konstig.
Hur kan jag vara på väg upp? Är det såhär det känns? Det är sant att inte varje dag är såhär. Men det räcker med en enda för att förstöra allting och få en att undra om man har nåt överhuvudtaget. Och det är inte som att dom bra dagarna är lätta heller.
Dom säger åt mig att jag måste säga som det är. Men om jag säger som det är när det är som värst så kanske dom vill ta in mig igen. Fast det kanske jag vill, nånstans. Men jag vill ju leva ett normalt liv... Jag blir tillsagd att inte grubbla, men jag måste ju bestämma mig för hur jag ska agera. Orkar man inte det förblir man passiv och låter andra göra vad dom vill med en. Jag vill inte tillbaka dit.
Det är så lockande att påstå att man är OK, för man vill så gärna tro det, man vill så gärna säga till andra att man är frisk. Och vissa dagar tror man på det själv. Man kan inte fatta att man inte skulle klara av att jobba. Eller vill inte fatta, snarare. Men vad händer om man på morgonen vaknar med en ångest som inte vill släppa och sen går till jobbet? Om tårarna kommer vid minsta lilla kritik, om man bara inte orkar? Man kan inte ta stesolid på jobbet. Det går faktiskt inte.
Jag har fortfarande tre kvar, det var alla jag fick. Det är liksom ingen idé att ta en. Det kommer inte att förändra nånting. Jag kanske blir glad i morgon. Det kommer heller inte att förändra nånting.
Kommentarer
Trackback
