kamratmatilda

Men - jag har INTE...

1. Utövat våld mot tjänsteman.

2. Hackat en satellit och fått husrannsakan av tyska polisen och stämningshot på 400 miljarder dollar från FBI.

3. En förälder som super/slåss/skiter i mig.

4. Fått parkeringsböter.

5. Tappat bort en huvudnyckel till ett helt jävla kvarter och blivit personligen skadeståndsskyldig.

6. Blivit uppsatt på EU:s terrorlista och fått mina tillgångar frysta.

7. Fått min matta nerpissad av tyska nihilister - "We believe in NOTHING!"

Allt det är positivt! 

Fan, jag och Carro skulle kanske ha gått på bio i dag, men jag var så deppig och orkade inte tänka mer än några minuter framåt, sen satt jag och snackade hur länge som helst och hade skitkul och blev glad, och när jag väl ringde Carro fick jag inte tag i henne så jag ylade fram MONEY MONEY MONEY med Abba på svararen för jag och R var mitt uppe i en singing session. Så kan det gå när man har humörsvängningar.

Detta fick mig också att garva i dag:

"Jag trivs inte bland gråa höghus och drömmer om att starta ett vegetariskt kärleksfullt kollektiv. Jag söker er, fördomsfulla, feministiska (kvinnor som män naturligtvis), ärliga och likasinnade människor."

Oj oj... Oskyldig felsägning or not? Har vi att göra med en fejkad hippie? Jag kanske ska svara på annonsen då, jag är jävligt fördomsfull mot det mesta. Till exempel moderater, raskatter, poeter från Biskops Arnö, fans av Mao Zedungs jordbrukspolitik, tonåringar, dödsmetall, krogvakter, mig själv... Ja jävlar. 

Random conversation från i dag:

Jag: "Öh, hur stavar man till Mao Zedung?"

K: "Vet inte, hör med M i stället, han är ju gammal revolutionsromantiker. Nu är han bara gammal och bitter."

Jag: "Nej, det är han inte alls! Han är intellektuell, nyanserad och klok!"

K: "Det är jag som har nyckeln till medicinskåpet, det är mig du ska fjäska för och inte honom."

M: "Hon vill ändå inte ha dina mediciner, hon vill ha mina fina ord!"

Japp, så är det nog. Kanske behöver jag en och annan medicin till. Men det jag verkligen behöver, det som kanske är grunden i allt, är människor att prata med. Inte på telefon, inte jourhavande kompispräst-whatever och vänner som aldrig svarar. Utan vänner som alltid är där. I mitt hem. I VÅRT hem. Såhär kanske?