Jaaaaaa, men oj vad kul det är att sitta här på psyket. Nu har dom börjat droppa vissa hintar om att dom vill kasta ut mig härifrån. Eller ja, kasta och kasta, men... Jag fattar vinken. Men efter ett tag är det lätt att glömma bort att livet har mer att erbjuda än 2200 kalorier och ett pingisbord. Och kaffe! Jag hade ju faktiskt en teori för ett tag sen om att jag kanske helst av allt ville sitta och dricka kaffe och snacka skit hela dagarna. Eller gå på dagis. Det kan nog ligga nån sanning i det, men ändå. Det är inte direkt långsiktigt hållbart. Jag vill ställa till med grejer, annars är det inget kul.
Jag har i alla fall varit hemma på besök. Eller vadå hemma, på den plats där jag råkar bo. Stanken var fruktansvärd. I kylskåpet alltså. Tur att man inte hade nån mjölk där då. Det var illa nog som det var. Däremot har jag snott en massa kontorsmaterial från sjukhuset (jo men det bara stod där med en skylt som det stod VARSÅGOD på) som har tagit mitt hem till nya höjder. Om nåt går fel i livet kan det alltid lösas med att sätta in papper i pärmar. Hålslag är också fruktansvärt bra.
I min fantasivärld hade jag och Jelena uppträtt med vårt supercoola punkband på feministfestivalen på 44:an i helgen. Men nu är det ju så att det inte riktigt existerar och för övrigt ska Metallica spela på Globen. Kulturkrock! Jag skulle väldigt gärna vilja demonstrera lite i alla fall. Av nån anledning har jag fått för mig att det är lite coolt att springa omkring med avspärrningsband i håret. Eller kanske vägstrutar på pallet... Jag vet inte.
I morgon ska jag få elchocker igen, jag ser redan fram emot det. Det är så jääääävla skönt när dom sprutar in narkosvätskan i blodet, och sen känner man hur det smakar vitlök i hela käften och rummet börjar liksom surra och inom tre sekunder är man puts väck. Sen vaknar man och undrar om nån skrev upp numret på den där långtradaren. Den biten är inte lika rolig, när man vaknar med huvudvärk och är skittrött. Men det är väl sånt man får leva med. Jag tycker mig ana ett visst mönster här - långvarigt lidande för kortvariga nöjen. Måste livet vara så dumt konstruerat?
Nu ska jag bara se till att försäkringskassan ger mig lite pengar. En månads sjukpenning är väl inget att bråka om. Det är inte ens 10 000 spänn. Och det kan vara liiiite svårt att ta sig till jobbet när man är inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning. Fast man kanske får skylla sig själv om man blir inlåst. Öh, ingen hjärna.
Visst är det bra att det här inte är min husläkare? Alltid nåt...
