kamratmatilda

Årets virus- och bacillkongress varade i typ en vecka. Ett tag kliade det i halsen, näsan, bihålorna och hela jävla ansiktet dessutom. Jag vet inte om jag mådde så dåligt som jag kände mig. Jag gillar ju att tycka synd om mig själv. Men ja, det var ett helvete. Efter jobbet ville jag bara dö. Eller dödas. Men man kan inte offra 600 spänn efter skatt för att vara hemma en dag och må dåligt när man lika gärna kan må dåligt på jobbet. 

Skulle träffa Jelena i fredags. Först gick jag till Swahili Bob och vågade faktiskt snacka med dom om min chestpiece. Jävla projekt. Och jag har fortfarande inte fått iväg brevet till James V Hart. Vad fan, jag kan skriva till Gary i stället, han kanske har manuset till Dracula liggande nånstans. Åh Gary! Ursäkta... Jag har fortsatt på temat med Gary Oldman-presenter till Jelena. Men jag säger inte vad det är (Ja, OK, jag dödade honom och stoppade upp honom). I alla fall så hade jag en massa tid över. Biblioteket eller krogen? Hm, på biblioteket finns ingen öl. Och så säger dom att man kan bli alkis om man är arbetslös. Arbetare borde vara mer i farozonen, efter en hård vecka vid maskinen vill man bara fira lite och uppnå ett tillstånd av total lycka. Å andra sidan vill man inte spendera en hel söndag med att vara trött och tycka synd om sig själv. Så nej, jag orkar faktiskt inte bli alkoholiserad.

Det var i alla fall tur att jag hade druckit lite öl så att jag vågade sjunga mina nya låtar för Jelena. Hon slog mig inte i huvudet utan gillade dom. Hon tyckte dock att bandnamnet "Proletariatets diktatur" var trying too hard... Vilket det så klart är, särskilt om man är rabiat demokrat med anarkistisk läggning som jag är. Mer erkänn att det vore lite kul? Som i ett jättestort skämt alltså. Missförstå mig inte nu... Råkade gå in på McDonald's och säga "Jag vill bajsa!". Alltså, jag ville ju köpa biljett till toaletten, men det är ju inte riktigt normalt att vara så frispråkig. Jag hamnade i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning. 

Var barnvakt åt Edith i helgen, hon är så himla fin. Hon grät en del men hon slutade rätt fort. Helt plötsligt började hon skratta åt nånting. Nico fyllde år så vi hade sjukt punkkalas. Alla som var på kalaset var tvungna att vara sjuka och ha punkkläder på sig. Topper och Samson slet glatt sönder sina kläder. Jävligt snyggt blev det. Jag gick och handlade med Edith och hon däckade totalt i vagnen, det var väldigt praktiskt när jag gick omkring i affären. Fan, jag vill ha ett eget barn. Men vem ska vara den andra föräldern? En är fan underbemanning. Ska man skaffa barn med folk man älskar eller folk man gillar? Är det OK att gå på krogen ibland i stället för att ha fredagsmys med ungen? Det där med varannan vecka verkar praktiskt... Nä, jag är nog ett själviskt svin. Men jag är ju en sån fin mamma ju...

Resten av helgen var skit. Jag ville fan inte skriva, vill inte göra nåt. Man börjar klättra på väggarna och ringer folk fast dom svarar inte, och ingen är online, och man är sur som en lämmel för att inget händer NU. Ska man skriva en låt? Nä, jag har redan låtar så det räcker, nu gäller det att hitta replokal. Och bostad? Fan, man sår lite frön här och där och hoppas att det ska bli nåt. Man väntar på mail och telefonsamtal och blir allmänt sur. Jag har hittat ett hus med 8 rum i Älvsjö. Först trodde jag att det skulle bli nåt, helt säkert. Sen blev jag helt övertygad om att det hade gått åt helvete. Men nu är det tydligen en annan tjej som har tagit över befälet och har en grupp som ska flytta in, men dom behöver nog mer folk. Jag kan dock inte få tag i henne. Fuck it. 

Och så jobb. Fan fan fan! RÖVEN! Jag ringde och trakasserade sotaren förra fredagen. Han sa att verkmästarn skulle komma tillbaka på måndag och att han skulle kontakta mig i veckan. Gjorde han det? Nä! Jag börjar tappa tålamodet. Ibland känner man bara "ta mig härifrån för fan!". Att man inte orkar stå där vid mangeln en enda timme till. Å andra sidan finns det andra möjligheter att ta sig ur tvätteribranschen. Nu har dom erbjudit mig att ta truckkort för halva kostnaden. Men jag kan inte säga ja förrän jag vet hur det blir med jobben jag har sökt. Så det gör inte saken bättre. Och när jag tänker efter, även om det vore kul att köra truck så blir det säkert äckliga nattjobb på posten, 18 timmar i sträck eller nåt. Bra betalt, vadå då? Vad är drivkraften för att jobba om man inte vet vad man ska göra med pengarna? Jo förresten, jag ska tatuera in "Fredrik Reinfeldt är en rövhatt" i pannan. Väl investerade pengar!

Mitt jobb är faktiskt inte skit. Det är bara det att jag har varit så jävla sjuk. Men nu har jag fattat hur man höjer volymen på radion i mobilen. Så nu kan jag lyssna på radio när jag jobbar. Så allt är egentligen helt underbart, ha ha. Och mitt jobb är en kompost. Som det växer saker ur. Förra veckan skrev jag två låtar, stod där vid mangeln och sjöng fram dom bara sådär. Inte fan kan man vara kreativ om man sitter hemma och tänker "Nu ska jag vara kreativ". Det är därför man ska plåga sig själv om dagarna. För att konst föds ur lidande. Öh... Nä. Men den kan födas ur tristess, när tankarna flyr från den situation man befinner sig i. Det gör mina tankar jämt, men hemma funkar det fan inte. Det verkar som om jag skapar bäst när jag är upptagen. 

Jo, mitt jobb är visst skit. Man får så jävla ont i ryggen, det går inte att komma ifrån. Har man tur får man inte seriöst ont förrän det är två timmar kvar. Men det räcker rätt bra det med. Jag hatar fan att åka hem och gå genom skogen. Lidandet är liksom inte slut när man slutar för dagen, man måste ta sig hem också när man är trött, hungrig och själsligt död. Egentligen är jag i rätt bra form, har blivit hyfsat bra på att sova, men man har som sagt ont i ryggen och det jävliga är att man känner sig så jävla slut i huvudet på nåt sätt. Själsligen död, ha ha. Och potentiellt jävligt irriterad. Då är det skönt att komma hem till en massa gosiga katter och gulliga barn. Fast inte när dom spelar munspel jättehögt. Barnen alltså, inte katterna. Om jag hör höga ljud vill jag grina. Men vad fan, det är i alla fall coolt att vara arbetare. Folk skryter om sina karriärer men det är ganska bra gjort att orka hänga lakan hela dagen också. Faktiskt. Hur skulle det se ut om vi inte gjorde det? Va? Va?

Men ibland drabbas man faktiskt av kreativt overload. Eller ett överskott av liv, snarare. Häromveckan fick Fatima bjuda mig på rom, men ironiskt nog gjorde det mig bara piggare. Och sen när vi hade haft skrivarmöte en kväll var jag så jävla uppe i varv att jag inte kunde åka hem. Kändes som om jag aldrig skulle kunna sova. Jag hade alldeles för mycket att känna. Jag gick på Katarinavägen och kollade på det svarta vattnet och alla ljus och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det var alldeles för vackert. Men eftersom det inte fanns nånting att göra så tröttnade jag snart och blev lite bitter på att wasta så mycket fina känslor. Somnade inte förrän 1, en jävla katastrof, ha ha. 

Sen på fredagen var jag halvdöd, jag var sjukt trött och efter jobbet ville jag bara ramla ihop i nåt dike nånstans. Men jag fikade med John, pratade i 150 km i timmen och efteråt kände jag mig hög som ett hus. Gå hem och sova? Aldrig i livet. Jag gick till Carmen, och där var det väldigt fullt så jag tvingades sätta mig bredvid två killar som tyvärr var idioter. Dom var så dryga att det nästan var roligt. Efter ett par öl började jag prata väldigt mycket. "Ursäkta, men vem konverserar du?" undrade den ena. Sen skulle dom gå, sa att dom inte skulle ta upp min tid mer. "Hm, det verkar som om du menar tvärtom, att jag tar upp er tid" sa jag. "Jag menar vad jag menar, om du vill tycka nåt annat så varsågod." Ha ha! Sen gick jag till Klubb Gås där tröttheten kom ikapp mig, så jag blev vänligen tillsagd att ta lite luft. "Gå hem menar du? Ja, det kanske är lika bra" tyckte jag. Men där ute träffade jag ett par punkare och började ragga bandmedlemmar. Vi gick in och drack mer öl, när bartendern inte ville servera mig mer bad jag dom andra köpa öl åt mig i stället. Det var en dålig idé. Jag hade väldigt kul men blev så full och dum att jag tog en taxi hem för 260 spänn. Svååårt... Och hur kom det sig att jag kom hem vid halv 7?

Nästa dag forsatte jag ånga på som ett jävla godståg fast jag knappt hade sovit nånting. Hamnade i en intressant men också rätt sjuk diskussion. Blev i princip tillsagd att jag borde älska det här systemet, för utan det skulle jag inte ens haft en potta att pissa i, i princip. Öh, utan vänstern skulle vi inte heller ha några pottor. För då hade dom rika haft alla pottor. Men ja, den svenska välfärden är ett resultat av kapitalism i kombination med välfärdspolitik. Men det var det förflutna det. Framtiden kanske kan se annorlunda ut. OK, jag hatar inte borgare. Så länge man är en gammal hederlig socialliberal är det OK. Men jag kan inte med folk i stil med Fredrik Federley eller von Holstein som blir helt tårögda så fort dom pratar om den fria marknaden. Som verkligen älskar systemet, som tycker att storföretags investeringar i tredje världen är det vackraste som finns för att nya jobb skapas och människor lyfts ur fattigdom. Visst, det är bättre att tjäna svältlön än ingenting alls, men det finns ju grader i helvetet. Det är fan ingen ursäkt för att spruta bekämpningsmedel över folk så att dom får cancer. Och högern älskar att prata om frihandel, men vad menar dom egentligen? Menar dom frihandel enligt WTO som går ut på att slå sönder inhemska marknader och kräva sämre miljöskydd och arbetsrätt eftersom det är "handelshinder"? Och ja, det är ju jättebra att privatisera vattnet och chockhöja priserna. Kapitalismen är jättefin. Hela tiden, faktiskt. 

Jag missade första fackmötet med syndikalisterna i dag. För mobilen dog så jag kunde inte ta reda på var det var nånstans... Vilket stod i medlemsbladet men jag är ju alltid förvirrad och ställer till det. Fackmöte känns sådär upphetsande. Om ni tror att syndikalister bara bråkar och har skoj kan jag berätta att dom ska ha en utflykt till ett naturreservat och ägna sig åt fågelskådning. We're wild-eyed, crazy, big-bottomed anarchists!

Jag har känt mig nojig inför min födelsedag. Det är ju inte så att jag drömmer om att göra karriär och hitta en rik snubbe och skaffa välartade barn, men det finns ju annat man drömmer om. Och ju äldre man blir desto mindre OK blir det att vara som man är. Även om 50-åringa sångerskan i punkbandet Texas Terri är en inspirerande förebild. I alla fall kan jag väl känna mig nöjd, just nu har jag ett jobb, visserligen timanställd men jag har ju fan jobbat varenda dag i en månad nu, jag har äckligt hög lön (säger jag som är van att leva på 5000 i månaden) och jag har tak över huvudet och blir inte utslängd, även om jag måste skaffa nåt nytt. Jag och Jelena ska bilda världen bästa punkband och ge dom jävla rövhattarna vad dom tål. Jag har en sjukt cool garderob. Och i ett anfall av ren tristess kapade jag av mig halva håret, nån sorts undercut/tuppkamsvariant (Nej, jag har inte ålderskris). Det är fortfarande en prototyp, öh... Det blir nog bra. Det här skulle inte ha hänt om inte Åhléns hade tvingat mig att färga håret svart och tråkigt. Det kanske var lika bra. Eftersom jag av princip inte ångrar nånting så måste det ju vara bra. Jag lyckas ändå inte ångra nåt även om jag försöker. Nu kanske brudarna kommer ragga på mig, ha ha. 

Man kan känna sig väldigt tragisk om man är ensam på sin födelsedag, eller om man inte får några presenter. Ja, prylar är ytligt, men en present är ett bevis på vänskap. Nära vänner brukar ge varandra presenter. Alltså, får man inga presenter har man inga nära vänner. Men jag har fått en ikon av Jelena och Carro ska bjuda mig på bio på fredag. Sen ska vi öla. Karaoke på Gröne Jägaren, någon? Hm... Jag har aldrig påstått att jag är sofistikerad. Det är roligare så.