kamratmatilda

Jag blir så jävla förbannad på alla jävla rövhattar. Hur kul är det att föra en diskussion när person A kör en anklagande stil och person B bara driver med en? Jag får höra att jag bara klagar på allt utan att ha några lösningar, att jag inte behöver ta åt mig av skiten i den här världen om jag inte vill. HA HA! OK, det går att må bra om man: 1. Är så väl anpassad till strukturerna att man inte lider av dom. 2. Har sån tur så att man undviker dom värsta fällorna och lyckas skapa sig det liv man vill ha trots hindrande strukturer. 3. Flyr till en frizon som Köpi i Berlin eller nån ekoby i Jämtland. Jag håller mig till alternativ 2. Jag har till exempel sällan känt mig fångad i nån jävla kvinnoroll eller blivit utsatt för patriarkalt förtryck. Om jag vore en idiot skulle jag dra slutsatsen att det inte finns nåt förtryck, att alla kan leva som dom vill om dom bara anstränger sig lite. Men nu är jag inte det. 

Är det inte väldigt konstigt att folk tror att man tycker synd om sig själv så fort man börjar prata om orättvisa strukturer? Att ens politiska tänkande bara skulle bygga på egna erfarenheter? Hur kan man vara så dum att man inte fattar att man faktiskt kan sätta sig in i ANDRAS situation också? Jag har inte blivit våldtagen men Katarina Wennstams böcker ger en ganska bra bild av hur sjukt vårt rättssystem fungerar när det gäller våldtäkt. Jag har aldrig jobbat inom offentlig sektor men nog fan känner man till problemen där. Jag har aldrig blivit fuckad av försäkringskassan eller migrationsverket heller, men det betyder inte att jag inte får uttala mig om det. Herregud, i dessa dagar röstar väl folk mest på dom som lovar att ge dom mer pengar, så tanken att man kan känna solidaritet med andra kanske är lite främmande. Alltså - om jag klagar på Reinfeldt betyder det att jag är en lat jävel som är missnöjd med hur lite jag får i a-kassa. 

Det känns lite som en härskarteknik att påstå att man "bara klagar" när man bara vill föra en diskussion om dom problem som finns. Som om det inte fanns tillräckligt, liksom. Klart att det finns risk för att man går ner sig, men sanningen är att det är missnöjet som driver världen framåt. För ens personliga hälsa är det inte nyttigt att vara missnöjd hela tiden, men tro fan att dom som drev fram radikala politiska förändringar i den här världen var missnöjda och förbannade. Vad hade hänt om dom hade tänkt "Nej men vi ska inte klaga över att vi jobbar 16 timmar om dagen och bor i ett skjul, vi lever ju i alla fall". Och det är rent av farligt att vara för positiv. Att till exempel sätta allt sitt hopp till ny miljöteknik och inte se problemen. Visst kan man känna sig som en glädjedödare, men det krävs att människor faktiskt ställer sig upp och säger som det är, som att etanolbilar inte är en så jävla bra idé eller att vår så kallade återvinningsindustri har blivit ett problem i sig. Hur kan man hitta lösningarna om man inte erkänner problemens omfattning?

Sen kan man ju fråga sig om det är jag som är så jävla negativ. Det var inte jag som sa att jorden kanske måste gå under, att allt är ett val mellan pest och kolera. Att vi måste välja mellan att fortsätta konsumera som vi gör eller att alla svälter ihjäl när ekonomin kraschar (vi kan väl fortfarande odla eller?). Men, jag vet inte om det är så meningsfullt att snacka med en människa som inte ens vet hur kriget i Irak startade. "Det där vet jag inget om." Nähä? Det är väl lätt hänt att det blir så om man ligger under nån jävla hippiesten och mediterar i stället för att intressera sig för samhället. 

Herregud, man måste ju ha rätt att kritisera saker utan att ha en lösning. Situationen i Palestina är skit, men vem fan är jag att lösa den? Och vad ska jag göra åt att vattnet privatiseras i Latinamerika så att folk dör av törst? Ta på mig en EZLN-tröja? Jag ger pengar till bistånd och är med i Amnesty, men det känns lite lamt. Och det är viktigt att komma ihåg att OM man presenterar en lösning så får man bara skit. Typ om man köper ett helt politiskt paket och börjar yra om en Ny Världsordning som ska fixa allt. Nä, klart man inte gör det. Men ja, jag har en del lösningar, till exempel att vi bryter kyrkans makt över folket och börjar använda mer kondomer så att vi inte blir för många för den här planeten. Och jag kan för fan inte acceptera världen som den är bara för att jag inte har nät färdigt alternativ. Och ja, jag tycker att vi har rätt att döma världens ledare när dom fattar idiotiska beslut. Ska vi ha medkänsla med dom för att dom befinner sig i en tuff sits? Det fattar väl vem som helst att det är svårt att driva igenom en vettig miljöpolitik när folk älskar sina bilar och är rädda om sina jobb, men vi valde våra ledare för att dom skulle vara bättre än oss på att leda, inte för att dom skulle leda oss rakt ner i fördärvet. Jag vet inte hur man ska kunna sänka utsläppen med 80 procent till 2050, men nog fan har man rätt att uttrycka förtvivlan över den nästan totala bristen på seriös politisk vilja i denna fråga. Man verkar mest vilja lassa över ansvaret på nån annan. Som konsumenterna. 

I alla fall, härmed klargör jag att jag inte är nån stackars bitter människa som sitter och känner mig som ett offer hela dagarna. Jag tillhör för fan den ironiska generationen. Jag älskar att vara arg, vreden föder mig precis som glädjen, den gör mig levande och får mig att vilja springa nerför gatorna och skrika. Men folk fattar visst inte att mörkret kan vara vackert, att det också är liv. Till och med döden är vacker. Den största smärtan följs av den största kärleken. Det är inte 1800-talsromantiskt skitsnack, det är ju så. Livet skulle aldrig vara så vackert utan smärtan. Och jag är nöjd med det jag har, även om det kan kännas tungt ibland att man väntar på så mycket - till exempel ett fint hus där man kan bo med fint folk. Att få ha katten hos sig. Att ha en fin pojke eller flicka att krama på. Att ha ett band. Men livet står ju inte stilla. Livet är nu. Jag sparkar runt i höstlöven på väg till tåget. Jag står och hittar på nya låtar när jag står och manglar lakan. Vad fan gjorde punkarna 77? Tja, en hel del slog bara sönder saker och söp ihjäl sig, men många bildade band med stulna gitarrer och tre ackord, uttryckte sin kreativitet genom att riva sönder och sen sätta ihop sina kläder igen, starta fanzines och börja TÄNKA. Dom sa "Hela den här jävla världen är skit men vi finns, vi lever och vi har en röst. Vi är längst ner på den jävla botten men vi är inte värdelösa". 

Jag och Carro var och såg Wall-E igår, det var en helt fantastisk historia om jordens undergång och återfödelse och kärlek mellan två robotar. Jag kunde inte åka hem sen. Jag ville inte vara ensam och jag ville inte sova. Jag gick till Carmen och fick helt plötsligt syn på Åsa. När såg jag henne senast? Tre år sen? Och jag pratade med henne för två och ett halvt år sen. Det är ju ingen slump att det blev så. Ens egen paranoia och att folk är lite dåliga på att kommunicera kan lätt leda till att man tror att dom inte vill veta av en. Det var samma sak med Helena. Och John träffade jag för ett tag sen, fast det var typ två år sen vi hade hörts sist. Det blev bara så. Men man kan hitta tillbaka till människor. Det behöver inte bli fel och krystat att försöka höra av sig till en person man inte sett på ett par år. Tiden är inte så lång som man tror. Att folk har flyttat runt, gått ett par utbildningar, avverkat ett par förhållanden och rakat av sig håret betyder kanske inte så mycket. Det känns väl hoppfullt på nåt vis? 

Jag tappade min plånbok och det var ju verkligen inte vad jag behövde, men jag bestämde mig för att komma över det. Med bara lite småmynt på fickan och en mobil med urladdat batteri kunde jag inte ta nattbussen till Tumba. Inte för att jag visste vilken buss det skulle vara i så fall. Tur att jag bara kunde sätta mig på tunnelbanan och åka till Vita Hästen. En öppen dörr mitt i natten och en soffa att sova på. Praktiskt. Och i dag bakade Edith konstiga kakor med Ivo och dansade i köket. Hon försökte få mig att äta kakorna men jag vägrade. Sen låtsades hon att jag skulle bli en kaka och drog med en kavel över hela mig. Hon är världens finaste, jag hoppas hon får en fin planet att bli vuxen i. Löven ligger i drivor och himlen är otroligt blå. Det är en fin dag att leva på. Jag pantade burkar så jag hade råd att köpa tamponger. Så bra är livet ibland. 

HANDS UP WHO LIKES ME? Såhär kan man känna sig ibland:

http://www.youtube.com/watch?v=Shk8HawnCTs