kamratmatilda

Jag blir så jävla förbannad på alla jävla rövhattar. Hur kul är det att föra en diskussion när person A kör en anklagande stil och person B bara driver med en? Jag får höra att jag bara klagar på allt utan att ha några lösningar, att jag inte behöver ta åt mig av skiten i den här världen om jag inte vill. HA HA! OK, det går att må bra om man: 1. Är så väl anpassad till strukturerna att man inte lider av dom. 2. Har sån tur så att man undviker dom värsta fällorna och lyckas skapa sig det liv man vill ha trots hindrande strukturer. 3. Flyr till en frizon som Köpi i Berlin eller nån ekoby i Jämtland. Jag håller mig till alternativ 2. Jag har till exempel sällan känt mig fångad i nån jävla kvinnoroll eller blivit utsatt för patriarkalt förtryck. Om jag vore en idiot skulle jag dra slutsatsen att det inte finns nåt förtryck, att alla kan leva som dom vill om dom bara anstränger sig lite. Men nu är jag inte det. 

Är det inte väldigt konstigt att folk tror att man tycker synd om sig själv så fort man börjar prata om orättvisa strukturer? Att ens politiska tänkande bara skulle bygga på egna erfarenheter? Hur kan man vara så dum att man inte fattar att man faktiskt kan sätta sig in i ANDRAS situation också? Jag har inte blivit våldtagen men Katarina Wennstams böcker ger en ganska bra bild av hur sjukt vårt rättssystem fungerar när det gäller våldtäkt. Jag har aldrig jobbat inom offentlig sektor men nog fan känner man till problemen där. Jag har aldrig blivit fuckad av försäkringskassan eller migrationsverket heller, men det betyder inte att jag inte får uttala mig om det. Herregud, i dessa dagar röstar väl folk mest på dom som lovar att ge dom mer pengar, så tanken att man kan känna solidaritet med andra kanske är lite främmande. Alltså - om jag klagar på Reinfeldt betyder det att jag är en lat jävel som är missnöjd med hur lite jag får i a-kassa. 

Det känns lite som en härskarteknik att påstå att man "bara klagar" när man bara vill föra en diskussion om dom problem som finns. Som om det inte fanns tillräckligt, liksom. Klart att det finns risk för att man går ner sig, men sanningen är att det är missnöjet som driver världen framåt. För ens personliga hälsa är det inte nyttigt att vara missnöjd hela tiden, men tro fan att dom som drev fram radikala politiska förändringar i den här världen var missnöjda och förbannade. Vad hade hänt om dom hade tänkt "Nej men vi ska inte klaga över att vi jobbar 16 timmar om dagen och bor i ett skjul, vi lever ju i alla fall". Och det är rent av farligt att vara för positiv. Att till exempel sätta allt sitt hopp till ny miljöteknik och inte se problemen. Visst kan man känna sig som en glädjedödare, men det krävs att människor faktiskt ställer sig upp och säger som det är, som att etanolbilar inte är en så jävla bra idé eller att vår så kallade återvinningsindustri har blivit ett problem i sig. Hur kan man hitta lösningarna om man inte erkänner problemens omfattning?

Sen kan man ju fråga sig om det är jag som är så jävla negativ. Det var inte jag som sa att jorden kanske måste gå under, att allt är ett val mellan pest och kolera. Att vi måste välja mellan att fortsätta konsumera som vi gör eller att alla svälter ihjäl när ekonomin kraschar (vi kan väl fortfarande odla eller?). Men, jag vet inte om det är så meningsfullt att snacka med en människa som inte ens vet hur kriget i Irak startade. "Det där vet jag inget om." Nähä? Det är väl lätt hänt att det blir så om man ligger under nån jävla hippiesten och mediterar i stället för att intressera sig för samhället. 

Herregud, man måste ju ha rätt att kritisera saker utan att ha en lösning. Situationen i Palestina är skit, men vem fan är jag att lösa den? Och vad ska jag göra åt att vattnet privatiseras i Latinamerika så att folk dör av törst? Ta på mig en EZLN-tröja? Jag ger pengar till bistånd och är med i Amnesty, men det känns lite lamt. Och det är viktigt att komma ihåg att OM man presenterar en lösning så får man bara skit. Typ om man köper ett helt politiskt paket och börjar yra om en Ny Världsordning som ska fixa allt. Nä, klart man inte gör det. Men ja, jag har en del lösningar, till exempel att vi bryter kyrkans makt över folket och börjar använda mer kondomer så att vi inte blir för många för den här planeten. Och jag kan för fan inte acceptera världen som den är bara för att jag inte har nät färdigt alternativ. Och ja, jag tycker att vi har rätt att döma världens ledare när dom fattar idiotiska beslut. Ska vi ha medkänsla med dom för att dom befinner sig i en tuff sits? Det fattar väl vem som helst att det är svårt att driva igenom en vettig miljöpolitik när folk älskar sina bilar och är rädda om sina jobb, men vi valde våra ledare för att dom skulle vara bättre än oss på att leda, inte för att dom skulle leda oss rakt ner i fördärvet. Jag vet inte hur man ska kunna sänka utsläppen med 80 procent till 2050, men nog fan har man rätt att uttrycka förtvivlan över den nästan totala bristen på seriös politisk vilja i denna fråga. Man verkar mest vilja lassa över ansvaret på nån annan. Som konsumenterna. 

I alla fall, härmed klargör jag att jag inte är nån stackars bitter människa som sitter och känner mig som ett offer hela dagarna. Jag tillhör för fan den ironiska generationen. Jag älskar att vara arg, vreden föder mig precis som glädjen, den gör mig levande och får mig att vilja springa nerför gatorna och skrika. Men folk fattar visst inte att mörkret kan vara vackert, att det också är liv. Till och med döden är vacker. Den största smärtan följs av den största kärleken. Det är inte 1800-talsromantiskt skitsnack, det är ju så. Livet skulle aldrig vara så vackert utan smärtan. Och jag är nöjd med det jag har, även om det kan kännas tungt ibland att man väntar på så mycket - till exempel ett fint hus där man kan bo med fint folk. Att få ha katten hos sig. Att ha en fin pojke eller flicka att krama på. Att ha ett band. Men livet står ju inte stilla. Livet är nu. Jag sparkar runt i höstlöven på väg till tåget. Jag står och hittar på nya låtar när jag står och manglar lakan. Vad fan gjorde punkarna 77? Tja, en hel del slog bara sönder saker och söp ihjäl sig, men många bildade band med stulna gitarrer och tre ackord, uttryckte sin kreativitet genom att riva sönder och sen sätta ihop sina kläder igen, starta fanzines och börja TÄNKA. Dom sa "Hela den här jävla världen är skit men vi finns, vi lever och vi har en röst. Vi är längst ner på den jävla botten men vi är inte värdelösa". 

Jag och Carro var och såg Wall-E igår, det var en helt fantastisk historia om jordens undergång och återfödelse och kärlek mellan två robotar. Jag kunde inte åka hem sen. Jag ville inte vara ensam och jag ville inte sova. Jag gick till Carmen och fick helt plötsligt syn på Åsa. När såg jag henne senast? Tre år sen? Och jag pratade med henne för två och ett halvt år sen. Det är ju ingen slump att det blev så. Ens egen paranoia och att folk är lite dåliga på att kommunicera kan lätt leda till att man tror att dom inte vill veta av en. Det var samma sak med Helena. Och John träffade jag för ett tag sen, fast det var typ två år sen vi hade hörts sist. Det blev bara så. Men man kan hitta tillbaka till människor. Det behöver inte bli fel och krystat att försöka höra av sig till en person man inte sett på ett par år. Tiden är inte så lång som man tror. Att folk har flyttat runt, gått ett par utbildningar, avverkat ett par förhållanden och rakat av sig håret betyder kanske inte så mycket. Det känns väl hoppfullt på nåt vis? 

Jag tappade min plånbok och det var ju verkligen inte vad jag behövde, men jag bestämde mig för att komma över det. Med bara lite småmynt på fickan och en mobil med urladdat batteri kunde jag inte ta nattbussen till Tumba. Inte för att jag visste vilken buss det skulle vara i så fall. Tur att jag bara kunde sätta mig på tunnelbanan och åka till Vita Hästen. En öppen dörr mitt i natten och en soffa att sova på. Praktiskt. Och i dag bakade Edith konstiga kakor med Ivo och dansade i köket. Hon försökte få mig att äta kakorna men jag vägrade. Sen låtsades hon att jag skulle bli en kaka och drog med en kavel över hela mig. Hon är världens finaste, jag hoppas hon får en fin planet att bli vuxen i. Löven ligger i drivor och himlen är otroligt blå. Det är en fin dag att leva på. Jag pantade burkar så jag hade råd att köpa tamponger. Så bra är livet ibland. 

HANDS UP WHO LIKES ME? Såhär kan man känna sig ibland:

http://www.youtube.com/watch?v=Shk8HawnCTs

DET ÄR KUKEN! Som Åke Jävel brukar säga (sjukt bra serie, kolla upp den). Han brukar även säga: Det är bättre att spränga saker än att privatisera dom. Jag säger: Det är bättre att spränga folk än att kvotera in dom!

Här var man helt säker på att man hade lyckats skaffa sig en bostad. Så säker att man faktiskt hade berättat om det för folk. Jag uppfattade det i alla fall som att jag fick ett löfte om att få flytta in. Jag fick ju till och med välja ut ett rum för helvete. Att jag sen skulle träffa dom som bodde där en annan dag kändes mest som en formalitet så att dom skulle få se att jag inte var ett psycho. Men dagen efter mötet med dom mailar den jävla värden och säger att han och dom boende har kommit fram till att det kanske är bäst om en mix av tjejer och killar bor i huset och att dom i stället vill leta efter killar som kan bo där. 

JAHA??? Dom kunde inte ha kommit fram till detta liiite tidigare? Då hade dom ju kunnat koncentrera sig på att hitta killar direkt i stället för att släpa dit mig och en tjej till helt i onödan och ge oss falska förhoppningar. Och varför fixade värden först en visning med mig ensam om det var dom boende som skulle bestämma? Verkar ju lite meningslöst att släpa dit mig två gånger, menar jag. 

Jag blir så JÄVLA förbannad på all jävla skit som folk får för sig. Som att det skulle vara jättestor skillnad på folk bara för att dom har fitta och kuk. Att vi förväntas bidra med olika saker på nåt jävla vänster. Som om man inte vore en individ. Ursäkta, är det inte på sin plats att kvotera in bögar, invandrare, cp-skadade, moderater och arbetare i kollektivet också, i stället för en massa vita medelklasstudenter från norra Europa? Vad fan, jag kan gå med på kvotering när det gäller exempelvis Bolivias regering, men det här är ju bara larv. 

KUK! GE MIG EN KUK! (Nej, inte på det viset, era perverterade mähän) Men jag inser omöjligheten i det. Men det vore fantastiskt om man kunde byta namn till nånting helt könsneutralt och klä ut sig till det kön man för tillfället ville ha. Om nån påstår att man är tjej är det bara att förneka det, och vad ska dom göra då? Be en ta av sig byxorna? Fast det är klart, dom där jävla sista siffrorna i personnumret... FUCK YOU!

För övrigt lever jag i misär. Jag slarvade med maten och drabbades av avgrundshunger, så nu har jag magsmärtor och mår illa. Jag kan i alla fall äta utan att spy, det är positivt. Och jag tror jag håller på att bli bättre, men det krävs en strikt diet på jordnötssmörsmackor och pizza. Inte mig emot, ha ha. Sen har dom inte ringt från jobbet, så jag har varit ledig. Vilket jag i och för sig behöver, men jag har sovit typ halva dygnet vilket är förödande. Man vaknar och har ont i ryggen och hela jävla kroppen, och huvudvärk får man också gärna om man sover för länge, som om det inte räckte med hungern. Förresten har jag fått ont i halsen också. Jag känner mig allmänt sjuk, svag och jävlig. Fast nu har jag duschat så jag är i alla fall inte skitig längre. Men ändå. 

Jag är förbannad på sotaren som aldrig ringer och berättar om jag har fått det där jävla jobbet, han svarar inte i telefon heller. Och Gävle studentkår har skickat en påminnelse om kåravgift, det var för fan ett år sen jag var registrerad hos dom, vill dom bara jävlas? Jelena skjuter upp sin flytt till Uppsala så nåt band blir det inte än på ett tag. Jelena, jag saaaaknar dig! Jag var barnvakt åt Edith igår och hon kravlade bara omkring på golvet och skrek och skrek tills hon började hosta, hur tröstar man ett barn som inte ens låter en peta på det? Det gick bara högst tillfälligt med sagobok, ost, gosedjur med mera. Försökte bädda åt henne på soffbordet till och med. Till slut kom Stina hem i alla fall, Edith blev jätteglad. Jag med, ha ha... 

Jag har lånat Isabellas rum ett tag men nu kommer hon hem från Italien. Tillbaka till extrasängen... Hennes jävla hylla kollapsade helt plötsligt, alla hyllplan bara gav vika och alla mina grejer hamnade i en gigantisk köckenmödding på golvet. Jag höll på att få en hylla i huvudet också. Jag kunde ha dött!!!

En positiv sak är att a-kassan inte jiddrade med mig när jag ringde i dag. Jag har ju inte fått iväg min ansökan än fast jag blev arbetslös för tre månader sen, och nu har jag ett jobb. Hur fyller man då i blanketterna? Men det visade sig vara skitenkelt. Jag kunde inte tro att ingen ville jävlas med mig för en gångs skull. Så förhoppningsvis får jag ut dom där pengarna snart och kan betala tillbaka mina skulder och få pengar över att leva en månad. WOHO! 

FY FAN FÖR ATT FYLLA TJUGOFEM, TJUGOFEM! brukade vi sjunga för Ellinor. Nu har turen kommit till mig, nu är det jag som ska mobbas, ha ha. Födelsedagen började med att arbetsledaren sa typ "Det är lite upp till bevis för dig i dag, om du inte jobbar snabbare har jag ingen användning för dig". Snacka om att känna sig objektifierad. Men vad gör man? Man vill så klart göra en Tjenare Kungen, slänga korv på chefen och dra på punkspelning. Men det gör man inte. Man knyter näven i fickan, stegar in på fabriksgolvet efter fikarasten med Eye of the tiger i huvudet och tar itu med tvätten på samma sätt som Rocky boxar ner sina motståndare i ringen. Och INTE som Maria i Sound of music. Notera!

Jag släpade med Carro till Gröne Jägaren där jag sjöng Anachy in the UK, för att sedan totalt förverka min cred (om jag nånsin haft nån) med att sjunga Tommy tycker om mig med Carro. Flashback Motala, 2004. Helena och jag på Brygget, samma låt, lika omdömeslöst då som nu. Och kul har man. 

På Västfronten intet nytt. Det vill säga arbetsförmedlingen i Vällingby. Dit har jag inte behövt gå på ett tag. 

Bostadsfronten: Det fina kollektivet i Stuvsta nobbade mig. Kanske lika bra, deras kök var som hämtat ur en katalog med inredningsporr. OK, det är klart att jag ville bo där. Men orka bry sig. 

Jobbfronten: Jag var sjukt lyckad på anställningsintervjun, om jag hade haft en psykolog skulle han ha gråtit av lycka. Nu lyder frågan: Vad betyder "goda referenser" från ett företag som har gett dig sparken? Jag blev så jävla speedad efteråt att jag var tvungen att snacka med nån, fick tag i J-Lo som satt i parken och käkade kladdkaka och hallonsoda. Han hade hyrt en motorsåg för att såga upp tilluftsventiler i en kunds fönster. Öh... Kan detta verkligen vara sotarens kompetensområde? Fan vet... 

Röd revolutionär front: HA HA HA! Där är jag inte med. Om det finns. "If you want to join the People's Front of Judea, you have to really hate the Romans!"

Jag har haft alldeles för mycket känslor på sistone, vilket jag borde vara tacksam över, det känns fan som att vara 16 igen, inklusive punkromantiken, men det är fan för mycket. Så mycket liv som man inte vet vad man ska göra av. Man har ingen att snacka med. Och hade man det skulle dom be en hålla käften för att man snackade för mycket. Kreativiteten hittar inget utlopp, inget som slutar med frid i alla fall, så man fortsätter nästan snubbla över folk på gatorna för att man rör sig alldeles för fort framåt, inte för att man har bråttom utan för att man är otålig, önskar att det fanns nåt fantastiskt bakom nästa hörn som kunde mäta sig med sina känslor, blir till slut frustrerad över att inte hitta nåt utlopp. Vad är det man vill? Skrika? Måla? Sjunga? Hångla? Kasta sten i glashus? Man vet inte riktigt vad som är kreativitet och vad som är destruktivitet. Det kanske är samma sak. Och det är - punk?

Skrivarmötet i Motala var inte kreativt utan konstruktivt, jag hade svårt att sitta stilla och längtade ut till den blå himlen och solen och dom fina gula löven, fast jag inte visste vad jag skulle göra med dom, fast jag kanske skulle spricka av livslust om jag försökte mig på att smaka på ett moln. Vi köpte två vinboxar, var arton personer men dom drack dåligt så det blev mycket över till mig... En hel massa. Vin är bra, då kan man inte motstå lusten att prata och skiter i om folk lyssnar eller inte. Stackarna. Jag vågade till och med ställa mig upp och sjunga en sång. 

Sen åkte jag hem till mor och far. Rufstott hade saknat mig som fan, han hoppade upp i mitt knä och buffade mig i ansiktet och var bara helt underbar. Tjock hade han blivit också. Eller? Hur som helst är han en väldigt ståtlig tiger. Jag älskar att vara hemma, men det varade ju inte länge och jag kände mig sorgsen som fan när jag var tvungen att ge mig iväg och sätta mig på ett tåg och se mörkret sänka sig över konungariket Sverige. Tåg som färdas genom natten, man kan ju bli deppig för mindre... Särskilt när nån jävel har snott ens plats, ha ha. Då snor man nån annans plats, och frustrationen sprider sig som ringar på vattnet. 

Igår råkade jag gå vilse i bloggvärlden och genomgick en djup kris. Världen består ju företrädelsevis av idioter. Nån som garvar åt att han och polarna satte på nån Svetlana nere på Sunny Beach på semestern. Högeranarkister som tycker att skatt är stöld och gråter över förtrycket som kommunist-Sverige utsätter dom för genom detta. Och socialister är dumma, lata och oförmögna att förstå att man måste så ett frö för att få en planta. Öh... Man nog fan kan vi odla cannabis i alla fall? Miljöförstöringen är ett medelklassproblem för dom som inte har nåt bättre för sig. Ökat bensinpris leder till ekonomiska problem - alltså är alla miljöproblem en bluff. Och så har vi Johan Norberg. Han ser ut som nån jävla cool dekadent 1800-talspoet ibland, men det hjälper liksom inte. Jag borde hålla mig borta från upprörande åsikter, men samtidigt vill man ju inte verka inskränkt och om man ser en överkörd grävling så nog fan dras blicken dit. Och det är ungefär så internet funkar. Men även om det finns mycket idioti så finns det ju annat också, så man börjar fundera. Så jag började nästan tjuta och var på väg att ringa Reinfeldt och säga upp mina medborgerliga rättigheter, för jag vet fan ingenting, jag är för dum för att rösta och jag är alldeles för mänsklig för att ha en bestämt åsikt. Eller också läser jag nationalekonomi och stadsvetenskap så att jag kan hänga med. Eller så kan jag ju försöka ta mig rätten att tycka nånting ändå... Kanske. 

Sen finns det ju människor som är fullkomligt sjuka i huvudet. Såna som verkligen blottar mänsklighetens mörka hjärta. Såna som använder sin yttrandefrihet till självmordsguider och våldsporr med grisar (såna man gör julskinka av, inte mansgrisar). Då är det skönt att gå på husmöte. Att sitta i en ring runt bordet och vara demokratiska, prata människa till människa utan att nån blir mördad, våldtagen eller ens förolämpad. Dock kommer vi allihop att få cancer. Radonmätningen visar 6000 (sex tusen!) bq i tvättstugan och typ 800 i sovrummen. 200 är visst gränsvärdet. Och golvet äts upp av mögel. Dom funderar allvarligt på möjligheten att riva skiten och börja om på nytt. Lite som Pol Pot tänkte i Kambodja, eh... Om dom bestämmer sig för att riva ska jag göra såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=Jwm1xkExlG4