kamratmatilda

Som Gary skulle ha sagt... :D

Folk kanske tycker att det är onödigt att bo i Stockholm, eftersom man faktiskt kan åka till dit... MEN det är inte så jävla kul. Det tog mig sammanlagt sex timmar att ta mig fram, susade fram med bussen på motorvägen i halvdassigt duggregn och oändlig grådaskighet, och synen av Södertälje och annat äckligt gjorde inte saken bättre. När jag kom fram kände jag mig labil, frigid och lättretad. Eller nåt. Seg seg seg och ont i huvudet. Jag slafsade i mig tacos och Ipren och gömde mig sen under täcket i min hytt.

När det var dags att ge sig av till Globen och Nick Cave kändes det lite bättre. Jag träffade en gullig tjej från Jönköping som drömde om att krama Nick. Hon trodde att han skulle bli besvärad då. Hm, jag vet inte, jag tycker han är lite slimy, jag... Försökte ringa Jelena ett par gånger. Efter ett tag började jag ana ugglor i mossen. "OK, either she's dead, or she's a robot!" Eller så hade hon tappat sin mobil eller nåt. Fast jag hade ingen lust att inse fakta.

Nick var enligt en intervju "extremt sugen" på att spela dom nya låtarna live. Så man borde ju fatta vad man hade att vänta sig. Jag blev grymt frustrerad, han spelade liksom tio låtar från nya plattan. Man blir fan inte kär i en skiva för att den är allmänt välproducerad och trevlig lika lite som man blir kär i en kille för att han är snäll och social och det inte är nåt fel på honom. Så vad hjälpte det att jag hade lyssnat sönder den jävla plattan? Den är rätt bra, men det räcker liksom inte.

Till slut backade jag bort från den äckliga svettiga folkmassan och claimade en egen liten kvadratmeter där jag fick stå ifred och avnjuta The ship song, Into my arms, The mercy seat och annat fint. Men jag önskar att jag kunde känna lite mer. Spelningar är ett jävla helvete, man kan bli kissnödig, få ont i huvudet, bli hungrig, få ont i ryggen, eller som i detta fall vara allmänt sur på hela situationen. Och även om det blev en del bra låtar så blev det så uppblandat med ny skit att eftersmaken inte blev nåt vidare.

Jag gick ut och mumlade Lay me low i protest. Och alla äckliga människor som gick omkring och sa saker som "Ja, det var minsann värt varenda krona!". Varför måste just jag ha så jävla höga krav på världen omkring mig? Ensam var jag också. Jag vet inte, jag är nog extra känslig för tillvarons jävligheter. Om jag förväntar mig att nåt ska hända så blir jag jävligt besviken om det inte blir så. Och jag har inte träffat Jelena på ett tag. Inte Carro heller, det är alltid nåt skit på gång med henne, ha ha. I alla fall så tröstade jag mig med en falafel och sen kröp jag ner i sängen och kollade på Battlestar Galactica och var tacksam över att jag slapp ge mig ut och supa eftersom jag hade fått ont i huvudet igen och var rätt tom i magen. Fan, jag är som en jävla näbbmus. Dom behöver mat och vatten var tredje timme för att inte gå under.

På morgonen messade Annica och sa att jag inte kunde komma, för hon var sjuk. Eller rättare sagt ännu sjukare än hon var förut. Fan då. Ännu en sak som gick åt helvete. Nu fick jag inte träffa Charlie heller. Hon är så fin! Jag har lagt upp en bild på henne som skrivbordsunderlägg på mammas dator, lite psykologisk krigsföring, ha ha. Men nej, det blir nog ingen mer hund i den här familjen. Om Annica bara behåller henne är det väl OK, då kan jag träffa henne. Men om nån adopterar henne eller om hon avlivas... Fan då. Annica ska i alla fall lägga av med hunddagiset, och då kommer det ju inte en massa folk på besök som Charlie kan bita. Hon bits ändå inte så hårt...

Jag åkte hem och blekte håret i ett anfall av spontanitet. Allt är Jelenas fel, ha ha. Men det blev ganska skojigt. Det kanske vore soft att vara blond, men det är ett jävla jobb. Jag tror jag satsar på att bli rödhårig på riktigt i stället. Det är en spexig färg som livar upp tillvaron... Som Millan i Tjenare Kungen. "Bil bil, jag vill ha en bil! Bil bil, jag ska åka många mil!"





I dag har jag varit genuint ointresserad av allt, på gränsen till deprimerad. Det kan bero på att jag gick in på Platsbanken och letade jobb. Få se nu, slamsugare... Går nog bort. Annars kan man jobba med att iaktta tåg och bussar och se om dom går i tid. Det verkar schysst. Parkeringsvakt? I helvete, då måste man bråka med folk som inte vill ha parkeringsböter. Klart man deppar ihop. I ren desperation ringde jag sotarmästaren i Haninge, men han svarade inte. Jag har numret redo så att jag kan ringa när jag känner mig extra jävlig, till exempel är extra förbannad på dom jävlarna som gav mig sparken eller känner att det inte är nåt vidare att snart vara 25 och inte ha ett jobb. Man kan så klart vara effektiv i sitt jobbsökande, men tänk om man ringer alla distrikt på en dag och får nej från alla? Nej, nåt jävla hopp ska man väl ha kvar...

HAN ÄR UTE EFTER OSS! (insert soundtracket till Psycho) IH IH IH!

Ungefär här nånstans börjar man fantisera om att mala ner Fredrik Reinfeldt till köttfärs. Eller Maud Olofsson med sitt jävla tjat om bävrar. Jag är ingen bäver, jag är en aningen dysfunktionell och jävlig ungdom som behöver daltas med. Jag inser att regeringen inte kan fixa allt, särskilt inte jobb. Såvida vi inte införde nåt slags trevligt kommunistsamhälle där alla fick chansen att jobba, ha ha... MEN, får vi verkligen tillräckligt mycket tillbaka från staten med tanke på vad dom kräver av oss? Blir vi inte LITE mer screwade än vi egentligen borde bli? THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FUCK A STRANGER IN THE ASS!


 

 För övrigt har Apollo i Battlestar Galactica blivit tjock. Det är inte alls kul. Man behöver väl inte börja tröstäta bara för att mänskligheten håller på att gå under (och har dom inte ont om mat)? Ryck upp dig för fan!