"Isbjörnar skiter i andra isbjörnar."
Det är alltså Alexander Bards motivering till att han numera kallar sig socialist. Typ. För människan är ett socialt djur som är beroende av andra. Han menar att människan är det enda djuret som blir glada av en viss kemikalie i hjärnan när dom umgås med andra artfränder. Vi är bara kroppar, våra känslor är bara kemikalier, verkligheten är hypermateriell och där finns ingen plats för vare sig individualism eller humanism. Ha ha, han är rolig han. Kanske hade passat bra i röda khmererna? Eller nån annan grupp som vill slakta folk för "det allmännas bästa". Man kan ju skratta åt det, men hans tankesätt låter lite farligt. Individualism och humanism är grundstenarna i min livssyn, what the fuck. Ingenting är mer värt än individen. Varje ideologi och varje kollektiv sammanslutning kan bara vara till för individernas skull. Att jobba för "det allmännas", "artens" eller "folkets" bästa går fetbort för min del, thank you very much. Det slutar alltid med att nån får sätta livet till. Å andra sidan tror jag att Alexander Bard är ganska harmlös, hans värsta brott mot mänskligheten är BWO och sånt kan man ju överleva. När allt kommer omkring så gillar jag att världen är full av knasbollar med knäppa åsikter som dom inte är rädda för att framföra. Fast det är klart... Mest blir man ju förbannad, på Blondinbella, folk som tycker att en riktig man ska sätta på thaihoror och von Holstein som tycker att man ska säga upp sig och "välja" ett annat jobb om man inte får gå på toa på fabriken. Yttrandefrihet är fint men det gör en så jävla förbannad ibland...
I dag har jag manglat hela jävla dagen (och då menar jag inte gitarrmangel, tyvärr). Det första bemanningsföretaget dumpade mig ju, så nu har jag hittat ett annat. Eftersom jag sa bestämt nej till det hemska jobbet med paketen blev det tvätteri i stället. Alltid lika sugigt att börja på nytt jobb, man skriver ner vägbeskrivningar som man sen inte fattar nåt av, men oftast har man ju tur och hittar stället, sen får man försöka leta reda på nån tomte som bestämmer och ta reda på vad man ska göra egentligen. Hur lunchsituationen ser ut har man heller ingen aning om. Första dagen på Refix hade jag matlåda, men blev tvungen att äta ute när vi sanerade en bilverkstad. Den här gången hade jag ingen matlåda och blev tvungen att älga iväg till tunnelbanestationen där jag lyckades komma över en dassig grekisk sallad, sen glufsade jag i mig den medan jag försökte ta en genväg genom att typ klättra nerför ett berg. Jag fick barr i maten, ho ho. Men jag kom bara fem minuter för sent. En halvtimmes lunch är lite i minsta laget. Och jag misstänker starkt att dom räknar bort rasterna från den betalda arbetstiden, trots att man har rätt till fem minuters paus per timme. Ring Wanja Lundby Wedin! Blockad! Strejk! Revolution! Ha ha...
Det var i alla fall ett schysst jobb som en apa kunde ha gjort lika bra som jag. Det känns bra, då slipper man bli nervös över att göra bort sig. Det krävs inte så stora ambitioner för att mangla lakan. Men ärligt talat, är det inte lite meningslöst att mangla? Jag hade aldrig gjort det förut i hela mitt liv. Gör det nåt om lakan är skrynkliga? Mig gör det inte ett piss, men jag kanske är en äcklig bohem. Hur som helst, att tvätta lakan från sjukhus är jävligt viktigt även om det kanske inte är så spännande. Det är rätt soft att jobba som en robot och slippa tänka, men man lär ju tröttna efter ett tag. Och jobbar man i några år får man förslitningsskador i handleder och axlar, måste opereras, förvägras sjukpenning av försäkringskassan och hamnar i The Twillight Zone. "Du har inte fått permobil heller? Det är borgarna!"
Mamma var här i helgen och vi gick på Skansen och kollade in björnar och älgar. Hon lämnade efter sig en jättestor ost, så nu är min försörjning säkrad ett tag framöver. Jag är faktiskt inte luspank än, och snart kommer lönen. I alla fall lite lön, a-kassan kommer inte att hinna komma men what the fuck. Jag har försökt leva på husets gemensamma förråd av baljväxter och havregryn samt försökt baka mitt eget bröd fast jag VET att jag är skitdålig på det. Jag menar, man skulle kunna donera det till AFA så skulle dom kunna kasta det på nassarna. Så hårt är det. Men det är skönt att inte ha några pengar och upptäcka att man överlever, att man inte behöver några tusen mellan sig själv och verkligheten för att inte få ångest. Jag köpte en topp för tio spänn igår som jag gjorde om till en sjukt snygg punkkreation. Vad fan, man kan ju inte köpa sina kläder på Blue Fox. Det kan ju dekadenta metalmänniskor och emobarn göra. DIY! Jag föredrar att leva på andras rester. Ska vi byta grejer, ska vi byta grejer med varann?
(Isbjörnar skiter inte alls i andra isbjörnar. Forskning visar att djuren är precis som vi, att det bara är gradskillnader mellan oss. Enda artskillnaderna är att dom inte kan bli kära, ägna sig åt religion eller matlagningsprogram. Men dom kan hjälpa varandra, sörja och känna lycka precis som vi.)
